Erik Renström

Den här veckan kommer universitetsledningen att träffa politikerna i Politikerforum.  Det är som jag ser det ett mycket viktigt forum av flera skäl. I forumet ingår kommunpolitiker, riksdagens s.k. Skånebänk, samt landshövdingen. Var för sig sitter vi på olika nycklar och tillsammans och i samverkan kan vi öppna många dörrar för regional utveckling.

Hälso- och sjukvård, forskningsanläggningarna MAX IV och ESS, universitetets roll i samhället i ett större perspektiv, hållbar utveckling, utbildning och forskning för en konkurrenskraftig region och nation är ämnen som jag ser fram emot att diskutera i detta forum.

Universitetets roll i samhället har varit aktuellt på lite olika sätt i debatter de senaste veckorna. Är universiteten fria? med utgångspunkt i akademisk frihet, detta ständigt aktuella ämne, har debatterats flitigt i Svenska dagbladet, läs gärna den debattråden – här finns flera intressanta ingångar.

En annan diskussion som jag gärna lyfter handlar om den som förts i Sydsvenskan de senaste dagarna och som initierats av forskarna Johan Östling och David Larsson Heidenblad på Centrum för kunskapshistoria. Den handlar om utväxlingen mellan akademi och tidningarnas kultur- och debattsidor.

Där utväxlingen under 1900-talets senare decennier var naturlig – doktorander och professorer inom humaniora verkade som skribenter på tidningarnas kultursidor snarare som regel än undantag och kunde också återkomma till akademin efter en tid som verksamma inom exempelvis media.
Men idag sker inte samma vitala utbyte mellan forskare och dessa viktiga plattformar för kunskap, fördjupning och bildning. ”När världar glider isär, till exempel kultursidans och universitetets, riskerar ny forskning att inte komma allmänheten till del och vetenskapens samhälleliga förankring blir svagare”, skriver Östling och Larsson Heidenblad.

Utvecklingen beror på flera saker såsom globalisering, digitalisering, specialisering, kunskaps- och mediemonopolens uppluckring. Den intressanta frågan tycker jag är hur vi ska hitta utväxling för det gemensamma, offentliga samtalet i detta förändrade kunskaps- och medielandskap? Kan Lunds universitet vara först ute med transformativa idéer?

Fler sociala fora har föreslagits mig – för utbyten mellan forskare för att verka i offentligheten. Ja, vi har många idéer inom ledningen för hur detta skulle kunna utökas. Universitetets roll i samhället bestäms utan tvekan i samverkan. Det offentliga och gemensamma, intellektuella samtalet är en förutsättning för samverkan och för kunskapsöverföring. Att hitta former för hur vi som samhälle ska kunna veta tillsammans är en utmaning i tider av snuttifiering och polarisering, men det finns många som är villiga att prova!
Erik

Universitet har med sin forskningsbaserade kunskap möjlighet att göra ordentlig skillnad i riktning mot en hållbar värld. Lunds universitet har dessutom riktigt bra förutsättningar att komma fram med både oväntad och nyskapande forskning som är relevant för hållbarhetsområdet. Ämnesbredden på vårt fullskaliga universitet ger unika möjligheter till samarbeten över gränser. Och det är just samarbeten som krävs för att lösa komplexa utmaningar som ryms inom exempelvis Agenda 2030-målen.

Men det är viktigt att vi lägger in ytterligare en växel för att kunna bidra till samhällets behov av lösningar. Att universitetsledningen har en vicerektor med särskilt ansvar för hållbarhetsfrågor, Per Mickwitz, är en del i planen att kunna växla upp universitetets hållbarhetssatsningar än mer. Rent krasst ligger världen längre från att uppnå hållbarhetsmålen än när den s.k Brundtlandrapporten kom för 35 år sedan och som definierade hållbar utveckling så här:

En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.

Men mycket finns också på plats och universitetet har ett gott fundament för arbetet framåt. Förra året fick Hållbarhetsforum utökade resurser och ett utökat uppdrag att bland annat koordinera även utbildning. Lunds universitet har satt hållbarhetsstrategi och hållbarhetsplan fram till 2026.

Forskarskolan Agenda 2030 och det alldeles nyinrättade forskningsprogrammet med fokus på Agenda 2030 och hållbar utveckling är byggstenar på detta fundament. Dessa satsningar har också uppmärksammats både nationellt och internationellt och kan Lunds universitet inspirera andra att göra liknande satsningar är det alldeles utmärkt. Vi vill gärna kunna ta på oss ledartröjan på området.

Under den årliga Hållbarhetsveckan som nu står för dörren (3-8 maj) bjuds en bred allmänhet in till en mångfald av aktiviteter och programpunkter. I år utgör inget undantag och jag rekommenderar ett eller flera besök under veckan (antingen utomhus eller digitalt).

I år kompletteras denna vecka för första gången med en intern vetenskaplig konferens ”Knowledge for Sustainable Development”. Konferensen samlar forskare från i princip alla fakulteter med spännande projekt som kopplar till hållbarhet. Runt 70 bidrag kommer att presenteras och tanken är att forskarna ska upptäcka projekt de inte kände till och se nya möjligheter till samarbeten. Det ska bli oerhört intressant att se hur denna konferens faller ut och vad dessa nya, kanske helt oväntade möten kan ge. Vetenskapen har massor av sådana exempel på just oväntade möten som lett till banbrytande forskning och resultat till nytta för samhället.

Forskningsprogrammet och konferensen är också exempel på universitetets förberedelser inför kommande anslag. Vi vet att både EU:s ramprogram Horisont Europa och svenska finansiärer kommer att koppla flertalet utlysningar till hållbar utveckling. Här kommer finansiärerna att förvänta sig ansökningar med nya forskningskonstellationer och projektidéer utanför boxen.
Så, vad gäller hållbar utveckling finns all anledning att växla upp och det vill jag påstå att vi gör med besked!
Erik

Att kunna vara i nuet brukar vara eftersträvansvärt, att fånga dagen och kunna leva som om varje dag är den sista. Men det låter sig trots allt inte göras när en stor och komplex verksamhet behöver planeras. Innan våren ens har slagit ut i full blom – men det händer snart! – behöver anställda och studenter få besked om hur universitetets verksamhet ska bedrivas i höst.

Så gott det går försöker vi titta i kristallkulan. Givet att smittläget går ner i samhället och vaccinationerna bidrar till en ljusnande framtid kommer vi att möjliggöra studier på campus till hösten. Samma inriktning planerar vi gällande arbete på campus. Det innebär dock att det rektorsbeslut som ligger idag behöver lättas upp och det arbetar vi med för fullt och räknar med att ett sådant beslut kan klubbas inom kort. Jag återkommer om det.

Många lärdomar har dragits under detta dryga år med pandemin. Under det gångna året har anställda och studenter visat en imponerande förmåga att anpassa sig till en ny verklighet med digitala möten och digital undervisning. Samtidigt som kompetensen höjts avsevärt gällande digitala tekniker och att utnyttja möjligheterna med dessa är ett campus utan studenter en sorglig syn. Interaktionen mellan lärare och studenter går delvis förlorad och det sociala umgänget som är oerhört viktigt för människors personliga utveckling och lärande och för ungas möjligheter att knyta vänskapsband och skapa relationer uteblir.

Lunds universitet är först och främst ett campusuniversitet. Det är en enorm fördel att kunna träffas fysiskt i välfungerande universitetsmiljöer på campus i Lund, Malmö och Helsingborg. Jag är övertygad om att goda studie- och arbetsmiljöer bidrar till arbetsglädje, goda idéer och resultat.

Samtidigt ger oss de digitala undervisningsformerna stora fördelar i det som vi kallar det livslånga lärandet. Att kunna ta del av universitetskurser även som yrkesverksam, när man inte vill eller kan flytta fysiskt till en studieort, är en fantastisk möjlighet. Här ska alla möjligheter vi nu har skapat utvecklas än mer!

Med de nya lärdomar vi har dragit från coronapandemin ska vi nu se till att den kommande campusutvecklingsplanen tar dessa i beaktande. Dagens och morgondagens lärmiljöer måste vara flexibla – både passa för fysisk undervisning men också stödja digital teknik.

Samma sak gäller morgondagens arbetsplats. Campus kommer alltid att ha en speciell betydelse, det är där kollegor tillsammans spånar fram nya idéer eller där vi genom ett oväntat möte lär oss något nytt. Men många har nu sett vilka fördelar det finns med hemarbete – pendlingstid försvinner och även annan tid lösgörs under en dag när man slipper att ta sig fysiskt mellan möten. Morgondagens arbetsplats måste också tänkas in i kommande campusutvecklingsplan och en särskild projektledare har tillsatts för att koordinera alla trådar som inbegrips i en mer flexibel arbetsplats.

Om inte annat så är det en mycket spännande utveckling vi har framför oss och jag dristar mig till att säga att vi står mitt i ett paradigmskifte.

Detta har varit ett på många sätt galet år. Så det passar väl bra att jag i veckan ska spela in ett tal till Lunära högtiden med temat det galna 20-talet. Les années folles! Lite galet kul måste vi ha detta galna år!
Erik

Vart fjärde år kommer det en ny forskningsproposition. Det är ett stort ögonblick inom högskolesektorn. Då får sektorn veta, eller iallafall försöker vi förstå, vilken inriktning forskningspolitiken kommer att ha de kommande åren. Inför riksdagens planerade beslut om forskningspropositionen om en vecka finns anledning att genomlysa den kanske största nyheten, ett nytt kvalitetsbaserat system för fördelning av forskningsanslag genom profilområden.

Efter att nyheten blev känd har en serie paneldebatter och möten hållits både i nationella organ såsom SUHF och forskningsråden samt här på universitetet. I kremlologisk tradition har vi försökt uttyda vad det här egentligen betyder och hur det ska genomföras. Forskningsråden har nu fått den nästintill omöjliga uppgiften att senast den 1 juni ge regeringen svaret på hur tanken om profilområden ska omsättas i handling, medan samtal just nu pågår om den första frågan, den om vad satsningen egentligen innebär. Ministern för högre utbildning och forskning har gett en viktig ledtråd: i alla fall på sikt ska alla 27 lärosäten som ingår i satsningen kunna se fram emot att få ett eget profilområde.

Det vi idag vet ger upphov till flera olika farhågor. Till att börja med är det svårt att bortse från att detta i verkligheten är ytterligare en begränsning (om än långtifrån den värsta) av den fria nyfikenhetsstyrda forskningen, till förmån för, till exempel, de ämnesområden som pekas ut i forskningspropositionen. Detta menar regeringen ska motverkas av det faktum att det är lärosätena själva som väljer ut de områden som kommer att föreslås som profilområden och forskare som utformar de ansökningar som ligger till grund för urvalet. För att det ska fungera som tänkt ställs höga krav på att hela processen kännetecknas av hög legitimitet, till exempel att de kriterier som kommer att tillämpas för att utse profilområdena mäter forskningskvalitet i etablerad mening och att de sakkunniga åtnjuter högt internationellt anseende. Allt detta äventyras av den forcerade hanteringen.

Andra farhågor som lyfts i diskussioner är att satsningen kan leda till slitningar inom lärosätena när ett profilområde ska väljas ut, liksom den om destruktiv konkurrens mellan lärosätena. För att motverka det närs tankar om att finansieringen skall fördelas i stort sett lika enligt en förutbestämd nyckel till alla lärosäten och att varje lärosäte självt ska beskriva hur kvalitet ska förstås för det egna profilområdet.
Det menar jag vore en bekväm, men mycket farlig väg att gå som skulle leda till fragmentering av svensk forskning, minskad nationell samverkan, ett mindre effektivt resursutnyttjande och med stor sannolikhet sämre kvalitet på den utförda forskningen.

Till satsningen har avsatts 500 000 000 kr. Med alla normala mått mätt är det väldigt mycket pengar. Om man däremot gör en enkel division med antal lärosäten (27 stycken) och bedömer hur mycket pang för pengarna Sverige skulle få, så framstår budgeten som blygsam. Arbetsinsatsen för att prioritera ett lärosätes profilområde, författandet av ansökan och slutligen sakkunniggranskning av densamma kräver tid och pengar. I praktiken betyder det att betydande delar av forskningsanslaget enligt det nya upplägget styrs bort från den direkta forskningsverksamheten.

Sammantaget skulle detta betyda att svensk forskning avviker från den ökade grad av samordning och rejäl kraftsamling som kännetecknar forskningen i många andra länder. Det riskerar att leda till att svensk forskning kommer att gå kräftgång och att forskningskvaliteten relativt utlandet försämras.

Kanske grundas dessa farhågor bara i missförstånd? Kanske ska man helt enkelt ta forskningspropositionen på orden och utgå från att det finns en uppriktig önskan att höja kvaliteten på den forskning som utförs i Sverige? I så fall bör vi inta ett internationellt perspektiv och jämföra med den forskning som pågår i världen och hur forskningen i Sverige står sig i den jämförelsen. Saknar vi forskning på hög internationell nivå i centrala ämnen? Forskar vi med tillräckligt bra metoder? Kan vi kommunicera våra resultat på ett sätt som ger genomslag? Använder vi våra resurser på det bästa sättet?

Ett sätt att besvara samtliga dessa frågor och att undvika samtliga de farhågor som finns är att låta lärosätena tillsammans lägga upp planer för hur olika forskningsinriktningar kan utvecklas genom ett gemensamt ansvarstagande för att etablera ett systematiskt och resurseffektivt samarbete. De olika förslagen konkurrerar på ett sunt vis genom att formulera forskningsfrågor, plan för utveckling av områdena och genom att beskriva hur de satsade medlen genom samverkande insatser och utnyttjande av befintliga infrastrukturer och intellektuella resurser leder till nydanande och högkvalitativ forskning med potential att förändra. Då kan svensk forskning åstadkomma mycket och en halv miljard kronor blir plötsligt en investering som kan ge mångdubbelt mer tillbaka.

Erik

I dag presenterade finansministern vårpropositionen och statens finanser inriktas på att få ekonomins hjul att snurra i tider av lågkonjunktur och pandemi. Stort fokus läggs på sysselsättning och särskilt för unga.

I vårändringsbudgeten som också kom idag står det klart att Lunds universitet får ett utökat forskningsanslag om 58 miljoner kronor, något mer än vad vi hoppats på. Universitetsstyrelsen har redan beslutat att rektor och fakulteterna ska dela på förstärkningen. Av rektors del har 25 miljoner avsatts till forskningsprogrammet med inriktning på hållbara lösningar och Agenda 2030. Och den del på 15 miljoner kronor som fördelats till fakulteterna kommer nu att förstärkas.

Ytterligare en större satsning på sommarkurser blev det i vårändringsbudgeten. Regeringen ser gärna att unga studerar och redan etablerade på arbetsmarknaden passar på att fortbilda sig så att de är bättre rustade när arbetsmarknaden ljusnar.

Regeringen satsade 2018 på en utbyggnad av sommarkurser särskilt riktade till lärare. Förra året, 2020, gav regeringen också ett engångsstöd under pandemin och som öronmärktes till sommarkurser. För Lunds universitet uppgick det stödet till cirka 8,5 miljoner kronor och i år blir det ungefär samma storleksordning; 8,6 miljoner kronor.

Vi har sett ett mycket stort intresse för att studera på sommaren. I år har 10 000 personer sökt till en sommarkurs vid Lunds universitet. Det är en ökning med 48 procent jämfört med 2020. År 2020 var även det ett rekordår då sökande till Lunds universitets sommarkurser ökade med drygt 60 procent jämfört med året dessförinnan, enligt statistik från Universitets- och högskolerådet, UHR.

Lunds universitet har kapacitet och vilja att ta ett stort ansvar i den omställning som samhället står inför. Att öppna fler platser på sommarkurser är ett sätt att rusta nuvarande och blivande studenter för framtiden, liksom breddade utbildningar och ett större inslag av digitalisering.

För att möta det stora intresset för sommarkurser har alla fakulteter fått i uppdrag att se hur många fler platser de kan öppna på sina kurser till sommaren. Totalt har 600 ytterligare platser inom juridik, ekonomi, naturvetenskap och det konstnärliga området skapats och dessa finansieras med 8 miljoner kronor.
Erik

I veckan har världshälsodagen uppmärksammats. Ledningen med vicerektor Jimmie Kristensson tillsammans med Studenthälsan och Lunds universitets studentkårer, LUS, träffade i onsdags Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, för ett samtal om just hälsa och studenters mående. Pandemin med fysisk distans och hemstudier har påverkat oss alla, inte minst studenterna.

När universitetet under året har fattat beslut om distansstudier och hemarbete har studenternas psykiska hälsa varit ett stort orosmoment och något som vi ständigt har haft i åtanke.
Ministern presenterade ett par nya satsningar, bland annat har regeringen inrättat ett nytt nationellt forskningsprogram om psykisk hälsa och Universitetskanslersämbetet har fått i uppdrag att granska omställningen till distansutbildning. Välmående är en del som ska redovisas i detta.

För att stärka studenters hälsa och bidra till en bättre studiemiljö har regeringen skjutit till nationella medel varav 2,1 miljoner kronor går till Lunds universitet.

För en tid sedan gjordes en större genomlysning av Studenthälsan vid Lunds universitet. Projektet resulterade i ett nytt uppdrag och i nya arbetssätt för verksamheten. Studenthälsan har ett stort utbud av stöd, råd och behandling kring problem som hör till studentlivet såsom stress, prestations- eller tentaångest, prokrastinering, oro, nedstämdhet och alkoholproblem.

Lunds universitet har även stöttat nationerna med sammanlagt flera miljoner kronor under pandemin. Nationerna behöver klara livhanken under pandemin och åter kunna leva upp när det sociala livet kan återgå till mer normala former.

Det sociala umgänget för människors personliga utveckling och lärande och för ungas möjligheter att knyta vänskapsband och relationer är viktigt. Och så fort vi ser att det finns möjlighet kommer vi att öppna för mer campusundervisning igen.
Erik

När vi nu går in i påskhögtiden är en av Nya testamentets intressanta karaktärer Judas värd att fundera på. Var han ett redskap för en ond makt eller drevs han av girighet? Hade han ett eget val och ett eget ansvar för sina handlingar? Vad är det som driver en människa att handla som den gör?

Historien om Judas har förbryllat och fascinerat människor i åratal. Den kan också användas för att diskutera vår egen verksamhet. Nyligen kom Kjell Asplund, en person med högt anseende inom den medicinsk-etiska sfären, ut med boken Fuskarna. I den behandlar han ett antal större fuskärenden inom akademin, både i Sverige och internationellt. Han beskriver fallen i sig och drivkrafterna bakom fuskandet. Han berättar om visselblåsare och vikten av kurage i en starkt konkurrensutsatt verksamhet som forskning är.

Kurage och karaktär är några av universitetsledningens ledord. Det handlar bland annat om att skapa en god arbetsmiljö där forskning kan frodas och utvecklas och där etiska dilemman får utrymme att diskuteras. Det handlar också om att vi har goda processer, föreskrifter och riktlinjer på plats, både för att undvika oredlighet men också för att utreda oredlighet vid misstankar om sådan.

Det senaste tillskottet för att höja kvaliteten på forskning är ”Lunds universitets föreskrift om etisk standard för forskning som avser människor och som bedrivs utomlands”. Den klubbades i förra veckan och syftar till att universitetets forskare ska leva upp till en standard som minst motsvarar den svenska när de bedriver forskning i andra länder.

Universitetsledningen planerar flera aktiviteter framöver gällande kurage och karaktär både genom Etikrådet men även på andra sätt. En levande diskussion om etik behövs och vi har så många kloka, engagerade och framstående forskare som kan verka som rättesnöre och förebilder.

Påsken, åtminstone enligt det kristna kyrkoåret, börjar i moll men får sig gladare toner allteftersom, och detta inlägg följer samma mönster. Nu är det lov och ledigt för många och jag önskar alla ett par riktigt fina dagar och en glad påsk! Vi går mot ljusare tider!
Erik

DN meddelar att de kommer att satsa på mer vetenskapsjournalistik och anställer fler vetenskapsreportrar (DN 29 mars). ”Vetenskapsjournalistik har aldrig varit viktigare än just nu, när vi måste hantera utmaningar som pandemi, klimatkris och spridning av falska nyheter, pseudovetenskap och konspirationsteorier”, säger DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther i artikeln.

Som rektor på ett av landets mest forskningstunga universitet är det bara att applådera DN till ett klokt beslut. Samhället har under ett par decennier sett etablerade medier kämpa med sina affärsmodeller, tappa annonsintäkter och tvingats skära ner på sina redaktioner. Lokaljournalistiken har särskilt drabbats men det har även vetenskapsjournalistiken. På slimmade redaktioner finns sällan tid att fördjupa sig i ämnen som är svåra eller som kräver specialkompetens, till exempel inom medicinsk forskning eller teknisk utveckling.

Förutsättningen för ett demokratiskt samhälle är inte bara en mångfald av fria medier utan det krävs också medier som omfattas av pressetiska regler, objektiv journalistik, oberoende granskning och välavvägda publiceringar. För ett universitet är det oerhört viktigt att den komplexitet som inryms i forskning blir korrekt och rättvist återgiven. Universiteten kan i viss mån själva se till att så är fallet; forskare ska följa god forskningssed, dvs. säkra att forskningen är korrekt och etiskt genomförd. Likaså ska tillhörande kommunikation följa etiska riktlinjer såsom sanningsenlighet och öppenhet kring bl.a. osäkerhetsfaktorer eller eventuella bindningar till finansiärer. Men för att forskningsresultat ska nå allmänheten krävs ofta en mellanhand i form av massmedier och här har journalistiken en stor och viktig samhällsroll. Både som förmedlare av kunskap men också som kritiskt granskande av de resultat som kommer fram. Finns det andra, motstridiga resultat som är värda att belysa? I vilken kontext har forskningsresultaten tagits fram? Hur kan de presenteras på ett sätt som gör att de går att förstå samtidigt som komplexiteten inte går förlorad?

Forskare som delar med sig av resultat kring frågor som migration, klimat, kriminalitet eller andra frågor som är oerhört viktiga för samhället men som gärna kidnappas av särintressen, behöver avsättning för dessa resultat i seriösa sammanhang. Sociala medier och webbpublikationer utan ansvariga utgivare i all ära, de må vara viktiga för fri opinionsbildning och åsikter av alla de slag men forskning och vetenskap är inte åsikter av allehanda slag. För att förmedla forskningsresultat till allmänheten behövs duktiga vetenskapsredaktioner och reportrar.

Forskning och vetenskap gör sig sällan bra i klickhetsens tidevarv och i polemiska tweets. Ämnen som är viktiga för samhället såsom en hållbar framtid och hälsa är vare sig enkla eller svart-vita. Tvärtom behöver de belysas med en mångfald av perspektiv och de kräver fördjupning. Forskning är också en långsam process och det tar i regel många år att forska fram nya och säkerställda resultat. Under pandemin har det funnits en enorm efterfrågan på kunskap. Politiker har behövt beslutsunderlag, allmänheten har behövt stilla oro och medierna har publicerat nyheter om covid-19, vaccin och smittspridning i ett rasande tempo, inte sällan med tvärsäkra rubriker och vinklingar. Detta trots att kunskapen om covid-19 fortfarande ett år efter pandemiutbrottet är långt ifrån komplett och studier kring smittspridning och virusets karaktär varit mycket osäkra, särskilt i början av pandemin.

I Sverige har allmänheten stort förtroende för forskning visar undersökningar. Det är också många som ställer sin tillit till forskning och teknik som lösningen på de globala utmaningarna. Men detta är ett förtroende som snabbt kan urholkas och särskilt allvarligt är detta om kunskapsrelativismen får fäste. Att den redan brett ut sig står klart när världsledande politiker under en pandemi avfärdar belagd vetenskap kring virus och i stället ger livsfarliga ”råd” till sina medborgare.

Det är skillnad på allmänt löst tyckande och åsikter och fakta och kunskap som baseras på vetenskapliga belägg. Journalistik spelar en viktig roll i samhället för att tydliggöra detta. Medier måste ta sitt ansvar för att inte bidra till kunskapsrelativism. Att satsa på vetenskapsjournalistik är ett sätt att motverka detta.
Erik

Idag presenteras den stora forskningsutvärderingen vid Lunds universitet, RQ20, under ett webinarium. Det är ett makalöst ambitiöst arbete som under två år har lagts ner i ett projekt som rullat på och kunnat genomföras mitt under en pandemi.

Lunds universitet består av nio fakulteter med en stor bredd på ämnen. Dessa har utvärderats i sammanlagt 162 enheter. Drygt 4700 medarbetare har varit involverade samt 37 externa paneler med 220 rådgivare från hela världen. Fem paneler har varit tvärgående och belyst ledarskap, infrastrukturer, stora och tvärvetenskapliga områden, rekrytering samt samverkan.

Alla har tillsammans undersökt, diskuterat och värderat universitetets långsiktiga kapacitet att stärka sin position som ett av världens toppuniversitet. Jag är djupt imponerad av hela projektgruppen och alla medverkande som har lagt ner så mycket engagemang. Det finns en genuin vilja att bidra till Lunds universitets fortsatta utveckling!

Organisation och styrning, samverkan, relationen mellan forskning och utbildning, rekrytering och anslagsstrategier är saker som fått särskilt fokus i utvärderingen eftersom det är faktorer som anses ha stor påverkan på forskningskvalitet.

Själva är vi naturligtvis redan oerhört stolta över Lunds universitet. Desto roligare då att även panelerna har sett våra många tillgångar och menar att Lunds universitets goda internationella renommé är välförtjänt. Särskilt lyfts den kollegiala andan, det flexibla ledarskapet, de storskaliga forskningsmiljöerna och de internationellt erkända forskningsinfrastrukturerna fram som universitetets riktiga styrkor och tillgångar. Panelerna lyfter även universitetets strategiska geografiska placering i anslutning till flera regioner och länder och universitets historiska tyngd som nationellt flaggskepp. Att de stora forskningsmiljöerna får stor frihet att verka och utvecklas gör också att panelerna ser universitetets möjligheter att både bibehålla och ha kraft att stärka sin internationella position i framtiden som mycket goda.

För att ytterligare stärka sin position pekar panelerna ut några områden som universitetet bör utveckla: rekrytering, ledarskapets ansvarslinjer och samverkan för utveckling och förnyelse, inte minst kring de stora forskningsanläggningarna och de strategiska forskningsområdena.

Innehållet i rapporten är en guldgruva för universitetets institutioner, fakulteter och ledning. Den visar vilken enorm potential – både utnyttjad och på sina ställen outnyttjad – som universitetet rymmer. Det är väldigt inspirerande och motiverande och här finns material att arbeta vidare med och så småningom följa upp. Det finns saker som fakulteterna själva kan arbeta vidare med och vi ska också se var det behövs ökat stöd för att vi ytterligare ska stärka vår position som internationellt lärosäte. Även redan excellenta miljöer kan höja sin ambitionsnivå.

Vad gäller rekrytering har vi redan avsatt 15 miljoner kronor för att genomföra en handlingsplan inom EU-certifieringen HR Excellence in Research för att bl.a. stärka rekryteringsprocesser och karriärutveckling och vi ser också över hur vi kan stärka organisationsstruktur och ledarskap. Jag ser även vårt nya forskningsprogram med fokus på Agenda 2030 och hållbar utveckling som en del i att stärka excellent och tvärvetenskaplig forskning, för att ta några exempel.

RQ20 är ett utmärkt avstamp för att föra frågorna om excellent, tvärvetenskaplig forskning framåt och vidare in i framtiden. Tack alla som bidragit och särskilt tack till projektgruppen med projektledarna Mats Benner och Freddy Ståhlberg samt projektkoordinator Malin Bredenberg!

Här hittar du slutrapporten

Erik

Universitetens roll i samhället är något som vi i universitetsledningen är mycket angelägna om att diskutera.  En viktig princip för universiteten är akademisk frihet som innebär att innehåll och genomförande av forskning och utbildning måste stå fri från politisk, ideologisk eller annan styrning. Principen om oberoende är alltså en omistlig del av akademin – den utgör själva grunden för all forskning och utbildning.

På senare tid har vi sett en oroande utveckling där respekt för universitetets oberoende och för de akademiska värden som är centrala i ett demokratiskt land saknas. Påtryckningar och försök att tysta forskare och lärare kan ske på många sätt. Hat på sociala medier, uppmaningar om bojkott av lärosäten eller forskare och lärare som tar upp svåra och kontroversiella ämnen, uppmaningar till universitetsledningar om att ta bort forskningsresultat eller kursmoment som går emot någons världsbild eller politiska uppfattning. Inte sällan handlar det om ämnen som migration, kriminologi, klimat och genus. Det senaste året har även forskare som publicerar resultat om pandemin, vaccin och smittspridning attackerats från olika håll, även forskare emellan.

Utvecklingen är så problematisk att regeringen föreslår att den akademiska friheten nu stärks genom att den skrivs in i högskolelagen. Det är en viktig markering som vi välkomnar. Allt för få känner till vad akademisk frihet är och innebär, vilket inte minst de senaste veckornas uppmärksammade försök till politisk styrning av forskning och utbildningsinnehåll vid Malmö universitet visar.

Idag har jag och Kerstin Tham publicerat en gemensam debattartikel i Sydsvenskan. Den har föranletts av två händelser vid Malmö universitet som på olika sätt visar att den akademiska friheten inte alltid respekteras. Båda dessa händelser har uppmärksammats stort och lett till viktiga diskussioner.

Den ena händelsen inträffade för några veckor sedan då moderaternas utbildningspolitiska talesperson Kristina Axén Ohlin genom ett mejl till rektor Kerstin Tham ifrågasatte innehållet i en av Malmö universitets kurser.

Den andra händelsen inträffade när studenter nyligen framförde kritik av Malmö universitets masterutbildning i sexologi som ledde till att politiska partier och organisationer ställde krav på en handlingsplan för att förändra innehållet i utbildningen.

Även kontroversiella ämnen ska kunna diskuteras på ett universitet och i kursmoment, även rasism som var fallet i masterutbildningen i sexologi. Men i ett polariserat debattklimat blir det svårare och det höga tonläget riskerar att tysta lärare och forskare som inte orkar stå emot den hätska debatten och det höga tonläget, inte minst på sociala medier. 

Att kunna forska om och undervisa om känsliga ämnen såsom rasism och diskriminering är en sak. Att motverka rasism och diskriminering en annan. Båda sakerna arbetar vi med parallellt på universiteten. Man får skilja på dessa två spår.

Som arbetsgivare har alla universitet ett ansvar för att skapa en god arbetsmiljö för såväl studenter som medarbetare. De akademiska cheferna har ett arbetsmiljöansvar och det är viktigt att arbeta förebyggande när det gäller diskrimineringsfrågor, i enlighet med diskrimineringslagens krav.

Nu är det viktigare än någonsin att låta de akademiska värdena om öppenhet, oberoende och akademisk frihet och integritet visa vägen framåt. Lika viktigt är att skapa det konstruktiva och kreativa samtalsklimat som behövs för att utveckla framtidens forskning och utbildning utan politiskt färgade försök till påverkan.

I universitetsledningen planerar vi för att öppna fler arenor där vi ska kunna samtala om universitetets roll i samhället och vi vill inte väja för de svåra diskussionerna.

Erik