Vart fjärde år kommer det en ny forskningsproposition. Det är ett stort ögonblick inom högskolesektorn. Då får sektorn veta, eller iallafall försöker vi förstå, vilken inriktning forskningspolitiken kommer att ha de kommande åren. Inför riksdagens planerade beslut om forskningspropositionen om en vecka finns anledning att genomlysa den kanske största nyheten, ett nytt kvalitetsbaserat system för fördelning av forskningsanslag genom profilområden.
Efter att nyheten blev känd har en serie paneldebatter och möten hållits både i nationella organ såsom SUHF och forskningsråden samt här på universitetet. I kremlologisk tradition har vi försökt uttyda vad det här egentligen betyder och hur det ska genomföras. Forskningsråden har nu fått den nästintill omöjliga uppgiften att senast den 1 juni ge regeringen svaret på hur tanken om profilområden ska omsättas i handling, medan samtal just nu pågår om den första frågan, den om vad satsningen egentligen innebär. Ministern för högre utbildning och forskning har gett en viktig ledtråd: i alla fall på sikt ska alla 27 lärosäten som ingår i satsningen kunna se fram emot att få ett eget profilområde.
Det vi idag vet ger upphov till flera olika farhågor. Till att börja med är det svårt att bortse från att detta i verkligheten är ytterligare en begränsning (om än långtifrån den värsta) av den fria nyfikenhetsstyrda forskningen, till förmån för, till exempel, de ämnesområden som pekas ut i forskningspropositionen. Detta menar regeringen ska motverkas av det faktum att det är lärosätena själva som väljer ut de områden som kommer att föreslås som profilområden och forskare som utformar de ansökningar som ligger till grund för urvalet. För att det ska fungera som tänkt ställs höga krav på att hela processen kännetecknas av hög legitimitet, till exempel att de kriterier som kommer att tillämpas för att utse profilområdena mäter forskningskvalitet i etablerad mening och att de sakkunniga åtnjuter högt internationellt anseende. Allt detta äventyras av den forcerade hanteringen.
Andra farhågor som lyfts i diskussioner är att satsningen kan leda till slitningar inom lärosätena när ett profilområde ska väljas ut, liksom den om destruktiv konkurrens mellan lärosätena. För att motverka det närs tankar om att finansieringen skall fördelas i stort sett lika enligt en förutbestämd nyckel till alla lärosäten och att varje lärosäte självt ska beskriva hur kvalitet ska förstås för det egna profilområdet.
Det menar jag vore en bekväm, men mycket farlig väg att gå som skulle leda till fragmentering av svensk forskning, minskad nationell samverkan, ett mindre effektivt resursutnyttjande och med stor sannolikhet sämre kvalitet på den utförda forskningen.
Till satsningen har avsatts 500 000 000 kr. Med alla normala mått mätt är det väldigt mycket pengar. Om man däremot gör en enkel division med antal lärosäten (27 stycken) och bedömer hur mycket pang för pengarna Sverige skulle få, så framstår budgeten som blygsam. Arbetsinsatsen för att prioritera ett lärosätes profilområde, författandet av ansökan och slutligen sakkunniggranskning av densamma kräver tid och pengar. I praktiken betyder det att betydande delar av forskningsanslaget enligt det nya upplägget styrs bort från den direkta forskningsverksamheten.
Sammantaget skulle detta betyda att svensk forskning avviker från den ökade grad av samordning och rejäl kraftsamling som kännetecknar forskningen i många andra länder. Det riskerar att leda till att svensk forskning kommer att gå kräftgång och att forskningskvaliteten relativt utlandet försämras.
Kanske grundas dessa farhågor bara i missförstånd? Kanske ska man helt enkelt ta forskningspropositionen på orden och utgå från att det finns en uppriktig önskan att höja kvaliteten på den forskning som utförs i Sverige? I så fall bör vi inta ett internationellt perspektiv och jämföra med den forskning som pågår i världen och hur forskningen i Sverige står sig i den jämförelsen. Saknar vi forskning på hög internationell nivå i centrala ämnen? Forskar vi med tillräckligt bra metoder? Kan vi kommunicera våra resultat på ett sätt som ger genomslag? Använder vi våra resurser på det bästa sättet?
Ett sätt att besvara samtliga dessa frågor och att undvika samtliga de farhågor som finns är att låta lärosätena tillsammans lägga upp planer för hur olika forskningsinriktningar kan utvecklas genom ett gemensamt ansvarstagande för att etablera ett systematiskt och resurseffektivt samarbete. De olika förslagen konkurrerar på ett sunt vis genom att formulera forskningsfrågor, plan för utveckling av områdena och genom att beskriva hur de satsade medlen genom samverkande insatser och utnyttjande av befintliga infrastrukturer och intellektuella resurser leder till nydanande och högkvalitativ forskning med potential att förändra. Då kan svensk forskning åstadkomma mycket och en halv miljard kronor blir plötsligt en investering som kan ge mångdubbelt mer tillbaka.
Erik