Erik Renström

Det är ett stort lagarbete med många aktörer både inom och utanför akademin som gör att ett svenskt universitet inte bara kan klara sig i den internationella konkurrensen utan också tillhöra toppskiktet bland världens alla lärosäten.

En mosaik av faktorer bidrar till att excellenta forskare och studenter vill söka sig till Lunds universitet. Först och främst det självklara: här bedrivs intressant forskning, ofta i framkant. Här finns världsledande forskningsinfrastruktur med anläggningar som MAX IV och ESS och ett framstående universitetssjukhus. Vi har också sett en enorm respons på den internationella rekryteringskampanj som fakulteterna gemensamt gjorde i somras och där vi fick över 1300 sökande till utlysningarna av gästprofessorer och biträdande universitetslektorat. Lunds universitet är ett universitet som internationell toppkomptens vill till.

Men universitetet och dess forskningsmiljöer är inte den enda faktorn för attraktivitet. Även själva närmiljön – staden, kommunen och regionen spelar stor roll. Finns det vägar och kommunikationer, goda bostäder och bra skolor, sjukvård, högkvalificerade arbeten för medföljande? Finns det ett gott klimat för nya företag att etablera sig och ett innovativt landskap i närområdet? Finns det redan etablerade företag som kan erbjuda samarbeten eller fortsatta karriärvägar för de internationella forskarna och doktoranderna efter avslutade studier? Internationell konkurrens och lokal utveckling går nämligen hand i hand och därför har universitetet sedan länge nära och starka samarbeten med de kommuner och kommunpolitiker där vi har campus. Vi strävar gemensamt för att stärka attraktionskraften runt universitetet så att de bästa internationella kompetenserna och idéerna kommer hit och bidrar till vår gemensamma utveckling och vårt gemensamma välstånd.

Den senaste tiden har ett brev från regeringens nationella samordnare till landets kommuner fått mycket uppmärksamhet i media och på sociala medier. I brevet bad samordnaren kommunerna om ett möte för att diskutera hur man kan stärka arbetet med frivillig återvandring. Flera kommuner har tackat nej.

När Rasmus Törnblom, Lunds kommunalråd i en intervju svarade SVT hur Lunds kommun ställde sig till ett sådant möte hörde jag det mest klockrena svaret på länge:
”Lunds problem och utmaningar är inte återvandring utan om man pratar med Lunds företag eller våra välfärdsverksamheter eller för den delen universitetet som ju också är Sveriges främsta så är det snarare hur de ska kunna klara sin kompetensförsörjning och attrahera all den kompetens som de behöver till sin verksamhet”. Han fortsätter: “Det här är en plats som i hög utsträckning präglas av att människor kommer hit, deltar i samhällslivet, forskar, utbildar sig, arbetar och bidrar till Lunds och Sveriges och i slutändan också Europas konkurrenskraft och tillväxt.”

Det är många som genom åren lyft frågan om Sveriges konkurrenskraft och förmåga att attrahera och behålla internationell spetskompetens. Förutom det som jag skrivit ovan behövs också ett tydligt, professionellt och rättssäkert migrationssystem. Bland annat har Utredningen om en behovsprövad arbetskraftsinvandring (SOU 2024:15) och promemorian Bättre migrationsrättsliga regler för forskare och studenter (Ds 2024:31) belyst hur attraktiviteten för högkvalificerad arbetskraftsinvandring kan stärkas genom regeländringar. Även Produktivitetskommissionen påtalar i sitt nyligen släppta slutbetänkande ”Fler möjligheter till ökat välstånd” (SOU 2025:96) bland annat vikten av att det blir enklare och mer attraktivt för utländska doktorander att stanna i Sverige efter sin utbildning.
Regeringen har lagt fram flera lagförslag som förenklar mobilitet för internationella forskare och studenter under senare tid och jag hoppas att regeringen fokuserar på liknande ambitioner i denna riktning – det vill säga hur vi underlättar för och attraherar internationell kompetens snarare än tvärtom.
Erik

Jag har nyligen kommit hem från Tallin där jag deltog i den återkommande nordisk-baltiska rektorskonferensen. Det övergripande ämnet denna gång var ganska givet: akademins internationella samarbeten i tider av förändrad geopolitik, ett försämrat säkerhetsläge i Europa och i tider då motkrafter och politisk press på universiteten ökar globalt. Hela sektorn i alla nordiska länder arbetar intensivt med och intresserar sig för dessa frågor. Jag presenterade ett nationellt och ett lokalt initiativ – nämligen hur flera av de svenska lärosätena samarbetar inom Campus Totalförsvar och hur man genom det tar vara på den ukrainska akademins erfarenheter under det pågående kriget. Jag presenterade också Lunds universitets satsning på LUPREP, Centrum för beredskap och resiliens. Presentationen gav något delade reaktioner bland mina nordiska och baltiska kollegor – dels beundran över att vi har kommit långt i frågorna men några reagerade också med sund skepsis: håller de svenska lärosätena på att bli försvarsuniversitet?

Jag är inte orolig för att Lunds universitet håller på att bli ett forskningsinstitut åt försvaret. Men det är viktigt att hela tiden hålla diskussionen om universitetets roll och särprägel levande. I EU arbetas just nu nästa långtidsbudget samt det kommande ramprogrammet för forskning och innovation (FP10) fram. Det vi vet så här långt och i ett tidigt skede av förhandlingarna är att FP10 verkar tätt integrerat med europeiska konkurrenskraftfonden. Den har som mål att stärka Europas konkurrenskraft genom att investera i strategisk teknik och driva den gröna och digitala omställningen. Det innebär att traditionell forskningsfinansiering framöver i högre grad kan komma att styras av industriella och strategiska, marknadsorienterade mål.

Lägg därtill att EU-kommissionen vill satsa mer på säkerhet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har uttalat att EU behöver bygga fler broar mellan de civila och militära domänerna. Man ska också komma ihåg att många av de kritiska komponenterna som behövs i försvaret är produkter med dubbel användning (har både civil och militär applicerbarhet): halvledare, mjukvara, AI, satelliter, molntjänster med mera. Det förs just nu en livlig diskussion i EU och i vår egen sektor hur man ska hantera forskningsfinansiering och samarbeten med produkter med dubbel användning. Denna diskussion är svår och har inga enkla svar men det som skiljer ett forskningsinstitut från ett universitet är att ett universitet är öppet och tar emot en mängd studenter och inte sällan har löst anknutna medarbetare.  Denna öppenhet och rörlighet av idéer och människor är en av universitetets styrkor och i detta ligger också en stor del av innovationskraften.

Forskning och innovation får inte enbart ses som ett redskap för EU:s konkurrensförmåga och som en galopperande häst i den teknologiska kapplöpningen mellan EU, Kina och USA, som både görs av ekonomiskt-, och försvarsintresse. Även den innevarande forsknings- och innovationspropositionen tar fasta på denna kapplöpning och sätter stort hopp till svensk forskning och innovation på teknikområdet. Det görs genom stora satsningar på STEM – naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik, både vad gäller utbyggnad av utbildningar men också exempelvis genom stora satsningar på bl.a. excellenskluster för banbrytande teknik.

Klustren är tänkta att bli ledande inom strategiska banbrytande teknikområden som ska stärka kompetens och konkurrenskraft i svenskt näringsliv. I somras utlyste Vetenskapsrådet (VR) ett planeringsbidrag för forskare som vill etablera excellenskluster inför den kommande utlysningen. Givet Lunds universitet många styrkor inom material, nano, medicin med mera har vi stora möjligheter att bidra till excellenskluster inom banbrytande teknik. Universitetets forskare skickade in 30 ansökningar (flest av alla lärosäten) och VR har beviljat åtta av de 40 s.k. nätverksbidragen för planering till Lunds universitet om totalt 9,6 miljoner kronor. Grattis alla som fått detta planeringsbidrag och det ska bli mycket spännande att följa denna resa mot excellenskluster. De som fått nätverks/planeringsbidraget har fram till mars nästa år på sig att beskriva hur deras respektive område kan bli bas för ett framtida excellenskluster. Baserat på de rapporter som inkommer väljer VR sedan ut ett antal områden som kan bli ett sådant kluster. Varje kluster kan få runt 40 miljoner kronor per år under tio år.

Så styrkan inom ny banbrytande teknik finns vid Lunds universitet – och den ska vi självklart konkurrera med. Men vi ska också vara uppmärksamma så att nyfikenhetsbaserad grundforskning inte trängs ut av dagspolitiska agendor, vare sig i EU eller i Sverige.

Erik

Det är året efter att en omfattande forsknings- och innovationsproposition släppts. Utbildningsdepartementet, forskningsfinansiärerna och lärosätena är fortfarande i full färd med att omsätta den och dess satsningar till handling. Kanske bidrar det till att höstens budgetproposition nu känns lite tunn på idéer och framåtblickande i de delar som rör vår sektor. Regeringen har dessutom att hantera en utdragen lågkonjunktur, en osäker omvärld, osäkra hushåll och en arbetslöshet som riskerar att bita sig fast så det må vara hänt att höstbudgetens reformutrymme fokuserar på annat än högskolesektorn.

Det är väl känt, inte minst genom forsknings- och innovationspropositionen, att regeringen fokuserar på excellens, innovation och internationalisering och det är kriterier som passar Lunds universitet väl. Regeringen har också sedan länge poängterat kvalitet istället för kvantitet inom utbildning. Detta har bland annat resulterat i att flera områden inom utbildningen har fått förstärkningar under de senaste åren men inom humaniora och teologi, samhällsvetenskap och juridik har ersättningsnivån ökat per student men utan att nya medel har tillförts. Det innebär att färre studenter antas få plats och berörda fakulteter har under våren deltagit i workshops för att bättre kunna balansera antalet utbildningsplatser.  I årets höstbudget är det musikprislappen som fått en förstärkning utan att nya medel tillförs. Vidare anges att styrningen av utbildningsutbudet behöver utvecklas så att utbudet är relevant för samhällets och arbetsmarknadens behov. Man kan se detta som självklarheter – ingen vill ge irrelevanta utbildningar men det är problematiskt om universitetsutbildningar enbart ses som marknadsutbildningar – uppdraget är större än så och kompetensen på fakulteterna behöver också i hög grad (eller helt) styra utbildningsutbudet vid lärosätena. Regeringen skriver förvisso att styrningen ska ske med bibehållen autonomi men ökad politisk styrning är något som vi i sektorn behöver vara vaksamma på.

Nya medel enligt Forsknings- och innovationspropositionen fördelas enligt Vetenskapsrådet nya indikatorer och här kommer Lunds universitet väl ut med det högsta beloppet (23,6 miljoner kronor). Baserat på indikatorerna omfördelas också fem procent av halva basanslaget exklusive SFO-medel och här kommer universitetet hyfsat väl ut med ett tillskott på 3,7 miljoner kronor. Jag skriver hyfsat för i ärlighetens namn hade vi nog tänkt mer i omfördelning när vi själva kalkylerat på hemmaplan. Hur man gjort omfördelningen och varför den fallit ut som den gjort  får vi förhoppningsvis mer klarhet i framöver. Totalt fick Lunds universitet en ökning av forskningsanslaget med 27,3 miljoner kronor.

Jag har haft flera diskussioner med departementet om hur en lärosätesgemensam överenskommelse för att finansiera delar av MAX IV ska kunna komma till stånd. Att regeringen i budgeten nu skriver fram att det ökade forskningsanslaget gör det möjligt för lärosätena att säkerställa driften av MAX IV och att det är rimligt att de som använder anläggningen också bidrar till dess finansiering ger en signal om att det är upp till lärosätena att sätta sig vid förhandlingsbordet. Jag hade önskat att det hade kunnat lösas på ett annat sätt.

Erik

Den internationella samlade rekryteringskampanjen som universitetet lanserade i juni startades ganska förutsättningslöst för att prova en idé. Hur många som skulle söka kunde vi inte vara säkra på, även om vi förstås hoppades att kampanjen skulle slå väl ut. Och som fakulteterna har jobbat! De har aktiverat sina nätverk, de har mejlat och använt sociala medier för att sprida evangeliet om Lunds universitet. Det blev succé. Över 1300 personer, många riktigt kvalificerade (ja, det går med fog att säga världsledande i flera fall) har nu, när de sista utlysningarna har stängt, sökt något av de 15 biträdande universitetslektoraten, s.k. bul (968 personer) eller de 10 gästprofessorerna (357 personer) riktade till internationella forskare. I genomsnitt innebär det 64 kandidater per bul. Till någon av bularna inom AI sökte 368 personer.

Sökfältet är globalt, forskare främst från Europa och Asien men även sökande från amerikanska prestigeuniversitet som Princeton och Harvard och där kan vi ana effekten av den nuvarande situationen för lärosäten i USA. Eftersom sökfältet varit så imponerande kommer varje fakultet att få möjlighet att anställa upp till tre gästprofessorer där universitetet gemensamt bidrar med 20 procent av kostnaderna i två år.

Lunds universitet har genom kampanjen skaffat ett långsiktigt och excellent nätverk av forskare samt ett stort underlag att utgå ifrån inför kommande utlysningar kopplade till såväl forsknings- och innovationspropositionen (exempelvis Vetenskapsrådets nya utlysning av bular för 2026 och 2027 och där Lunds universitet får nominera 10 bular inför 2026) som till kommande utlysningar i EU:s ramprogram Horisont Europa.

Samtliga fakulteter inklusive Universitetets särskilda verksamheter, USV, utlyste bular och Samhällsvetenskapliga, Humanistiska och teologiska, Juridiska, Naturvetenskapliga och Medicinska fakulteten samt Ekonomihögskolan, EHL, utlyste gästprofessurer.
Under hösten görs urvalet till tjänsterna och då blir det också klart vilka Lunds universitet nominerar till Vetenskapsrådets första bulutlysning i januari.
Vilken fenomenal start på hösten!
Erik

Snart fylls campus med studenter igen och det är först då som jag tycker att terminen börjar på riktigt. Ett universitet utan sina studenter är i princip inget annat än ett tomt skal.

Inte desto mindre pågår arbete kontinuerligt under sommaren. I mitten av juli presenterade EU-kommissionen sitt lagförslag för det kommande ramprogrammet för forskning och innovation, det så kallade FP10, som ska gälla för perioden 2028–2034. Det var en lättnad att se förslaget eftersom det består av ett fristående ramprogram.

Tidigt i våras fick sektorn oroande signaler om att de europeiska universitetens verksamheter skulle underordnas det övergripande målet att stärka Europas konkurrenskraft. När Ursula von der Leyen i januari presenterade kommissionens Konkurrenskraftkompassen fanns där inga planer för ett fristående ramprogram för forskning och innovation. Dessa signaler gav upphov till många och snabba initiativ, inte minst inom samarbetsorganet LERU för att skydda forskningens frihet. Det är nämligen i utformningen av ramprogrammet som utbildningens och forskningens frihet börjar genom att forskningsprojekt värderas efter deras inneboende kvalitet och inte primärt efter hur väl de motsvarar de rådande politiska prioriteringarna. De olika initiativen resulterade i det polska EU-ordförandeskapets Warszawadeklaration.

Förslaget från kommissionen innehåller nu alltså ett fristående ramprogram vilket är mycket positivt, givet oron i våras. Den nya strukturen i förslaget bygger på fyra pelare: I) Vetenskaplig spetskompetens, II) Konkurrenskraft och samhälle, III) Innovation och IV) Europeiska forskningsområdet. Det är en enkel och begriplig struktur.

Vissa delar (särskilt i pelare II) kommer att vara kopplade till den nya Europeiska konkurrenskraftfonden (EKF) men detaljerna kring koppling och finansiering är ännu inte tydliggjorda och är något som vi behöver bevaka noga.

Något som också är glädjande är att kommissionen föreslår att budgeten för FP10 dubbleras från dagens cirka 95 miljarder euro till 175 miljarder euro. Hur stor budgeten blir i slutändan beror bland annat på hur budgetförhandlingarna går, även EU:s övergripande långtidsbudget ska klubbas framöver. Men signalerna om ett starkt FP10 är trots allt mycket positiva. Det samma gäller för en stärkt budget till European Research Council (ERC) och till Marie Skłodowska-Curie Actions. Att ERC fortsatt leds av ett oberoende vetenskapligt råd som inte försvagas är av högsta vikt för att bidra till excellent forskning och innovation och något som vi bland annat påpekat i det remissvar som rektor klubbat idag och som ska gå till Utbildningsdepartementet (V 2025/1936).

Lunds universitet är starkast i landet på att hämta hem medel från EU:s ramprogram för forskning innovation och hur det kommande ramprogrammet utformas är viktigt för framtida forskning och innovation, inte bara i Lund utan vid alla europeiska universitet. I sammanhanget är det värt att notera att Lunds universitet har haft sitt mest framgångsrika år någonsin gällande utlysningar från ERC för 2024. Där har vi fått 15 beviljade projekt, tre Advanced Grants, två Proof of Concept, fyra Starting Grants, fem Consolidator Grants och ett Synergy Grant. ERC:s utlysningar för 2025 har också börjat bra med redan två beviljade Proof of Concept Grants och i september väntar vi på nya beslut om Starting Grants.

I höst kommer också mycket att falla på plats och som har koppling till forsknings- och innovationspropositionen. Vi arbetar med de aviserade satsningarna av excellenskluster och Strategiska forskningsområden samt VR:s utlysningar av biträdande universitetslektorat. Jag kommer att återkomma om dessa satsningar framöver. Det finns ett fantastiskt fint och stort engagemang på fakulteterna för att utveckla och ytterligare stärka universitetets förmåga till nyskapande och framtida forskning. Att vi redan lyckas bra visar den goda statistiken från beviljade ansökningar i internationell konkurrens.

Erik

I veckan har vi haft det sista styrelsemötet för terminen och som pärlor i ett pärlband har det hållits flera högtidliga examens- och diplomeringsceremonier de senaste veckorna. Studenterna har då fått välförtjänt avslut på sina hårda arbets- och studieinsatser. Den som den senaste tiden har passerat Universitetsplatsen har dessutom sett nästa generation studenter fira av sin gymnasietid med bal på, om inte slottet, så på AF-borgen. Snart går festen in i midsommar och därefter brukar lugnet sänka sig inom akademin. Tid för reflektion och återhämtning.

Innan dess är det dags för många att mötas i Almedalen. Kanske har sektorn aldrig haft så många vägskäl och framtidsspår att diskutera som i år. I EU förbereds just nu det kommande ramprogrammet för forskning och innovation, FP10.  Innan jul kom Forsknings- och innovationspropositionen där regeringen tillkännagav stora satsningar på excellent forskning, starka forskningsmiljöer, innovation och internationell konkurrenskraft. Dessa satsningar ska nu tillvaratas och omsättas vid lärosätena. Men satsningar som i allt högre grad inriktas på starka forskningsmiljöer är inte helt okomplicerade. Dels riskeras forskningsbredden, den som kan innehålla fröet till nästa stora forskningsgenombrott eller kunskap om framtidens ännu icke kända scenarier, dels måste lärosäten samverka mellan varandra och med finansiärer samt prioritera för att möta politikens ambitioner. I detta behöver fri forskning värnas och sektorn behöver vara observant på ökad politisk styrning i dess ambition att rikta finansiering mot vissa utpekade miljöer. På Almedalen kommer vi att få tillfälle att diskutera hur vi gemensamt tar oss an regeringens ambition om starka forskningsmiljöer.

Internationell konkurrenskraft och excellens är något som svenska lärosäten enbart kan uppnå genom internationellt samarbete med världens ledande forskningsnationer och lärosäten. Detta har blivit allt svårare i takt med att lärosäten blivit måltavlor för global geopolitik och europeisk säkerhetspolitik. Delning av forskningsdata mellan forskare i olika länder är ett exempel som blivit svårare när protektionism (läs i USA) slagit till. Detta riskerar inte bara forskningssamarbeten utan kan även i förlängningen innebära att exempelvis nya behandlingar av sjukdomar och läkemedelsutveckling eller ny teknik inte kommer medborgare till godo.

På senare tid har flera myndigheter fått i uppdrag att ta fram riktlinjer för ansvarsfull internationalisering och arbete pågår även på lärosätena, inte minst har Lunds universitet länge arbetat med Globalt ansvarsfullt engagemang. Nyligen fick Vetenskapsrådet i uppdrag av regeringen att ansvara för de vägledande nationella riktlinjerna för ansvarsfull internationalisering inom högre utbildning, forskning och innovation. Sektorn har ett stort ansvar att påverka utvecklingen så att inte riktlinjer leder till överreglering som stjälper snarare än hjälper internationell forskning och utveckling. Detta är också ett ämne som kommer att diskuteras i Almedalen.

Under våren har vi kunnat följa utvecklingen i USA och hur Trump-administrationen gått historiskt hårt åt amerikanska lärosäten. Ofta har vi hört svenska politiker säga att amerikanska forskare är välkomna till Sverige för här är den akademiska friheten stor. Men det är en sanning med modifikation. I själva verket bygger de svenska lärosätenas självständighet på en riskkonstruktion som snabbt kan krascha. Det är därför oerhört viktigt att regeringen utreder en ny associationsform för universitet och högskolor som ökar lärosätenas självbestämmande och skyddar akademisk frihet. Att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har gjort gemensam sak i riksdagen för att motarbeta en sådan utredning kan inte tolkas som något annat än att det finns en oroväckande naivitet hos delar av riksdagen kring behovet av att stärka akademisk frihet och lärosätenas självbestämmande. Detta blir en viktig diskussion i Almedalen och som kommer att ledas av Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, som länge uppmärksammat bristerna och riskerna med dagens organisationsform där lärosätena är förvaltningsmyndigheter. Jag och kollegorna Hans Adolfsson och Malin Broberg som utgör SUHF:s presidium skriver idag en debattartikel i Svenska dagbladet om vikten av att en utredning av lärosätenas associationsformen kommer till stånd.

I höstas kom också AI-kommissionens Färdplan för Sverige (SOU 2025:12) och i förra veckan lämnade Lunds universitet sitt remissvar som framför allt kommenterar de delar som berör AI i forskning och utbildning. Att AI (i sin breda definition) är på allas läppar, även i Almedalen, är ingen underdrift och kommer säkert att vara så för ett bra tag framöver, även om universitetets remiss påpekar att AI, beroende på hur det definieras (definitioner är viktiga!), har utvecklats sedan mitten av förra seklet. Under årets Almedalsvecka bjuds på en rad olika seminarier och paneler där AI som verktyg inom exempelvis vård och socialtjänst.

Ytterligare ett stort tema i år handlar om beredskap som en del av totalförsvaret. Här finns både det ”inre perspektivet” – hur Lunds universitet förbereder sin verksamhet om det skulle bli krig, men också det ”yttre perspektivet” där Lunds universitets forskare bidrar med expertkunskap som en del i totalförsvaret.

Jag hoppas på att få många nya idéer och infallsvinklar under denna intensiva sommarvecka som Almedalen alltid är och få träffa många kollegor, samarbetspartners och nya bekantskaper som ger upphov till nya idéer och projekt på eller med Lunds universitet.

Jag önskar en glad sommar!

Erik

I dag har jag återigen äran att hålla promotionstal i Lunds vackra domkyrka. I år har jag utgått från växelverkan, som den mellan den förnuftsstyrda upplysningstiden och den känslosvallande romantiken. Växelverkan mellan förnuft och känsla formar våra privata liv, men även kulturella epoker och de sammanhang vi verkar inom. Upplysningstiden förflyttade samhället från kyrkans dominans över tankevärlden, men framväxten av medborgerliga rättigheter och det demokratiska samhället fick vänta ännu många decennier.

De forskningsbaserade utbildningsuniversiteten får i sin grundkonstruktion sägas vara bärare av upplysningstidens landvinningar med de naturvetenskapliga framsteg och logiska resonemang den höll högt. Inom vetenskapen ska man inte tro och tycka, utan vi måste ha belägg för det vi hävdar är sant.

På många vis har de senaste drygt hundra åren varit universitetens tidsålder. Den vetenskapliga metoden har i stort sett varit i fas med den regelstyrda världsordningen och kunskapsutvecklingen har lett till stora framsteg för mänskligheten. Det har varit möjligt genom framväxten av den professionella principen om akademisk frihet som varit en grundförutsättning för kunskapsutveckling och framsteg.

Allt detta är nu ifrågasatt i flera delar av världen. Och osäkerheten är stor huruvida det vi såg som självklarheter i fjol kommer att vara bannlysta nästa år. Vi lever i en tid där det ibland verkar som att känslor tillmäts större tyngd än argument. I en sådan tidsanda är det svårt att föra resonemang som för mänskligheten framåt.

I denna tid är det viktigare än någonsin för universiteten att hålla sina principer högt. Vi har ett stort ansvar för att värna det förtroende vi åtnjuter i samhället. Vi måste göra vårt yttersta för att hävda betydelsen av fakta och logiska resonemang, att vi gör allt för att vara opartiska sanningssökare. Men, vi måste också anstränga oss för att föra en mänsklig dialog även med dem vars åsikter och världsbilder vi inte delar.

Beviset för att olika världsbilder kan leva i symbios är platsen där promotionen hålls. Det rationella universitetet format av upplysningstidens avståndstagande från kyrkan firar promotionen just i Lunds domkyrka. Universitetet och kyrkan talar till olika delar av människans natur och kan leva tillsammans.

Den här dynamiska växelverkan tänker jag också kan symboliseras genom Göran Bexell, professor emeritus i etik vid Teologiska fakulteten och Lunds universitets rektor 2003–2008. I år blir han jubeldoktor och ger fortfarande tillbaka till universitetet med såväl förnuft som känsla. En fin förebild för oss alla inom akademin!

Jag vill också ge en eloge till Studentafton – i går kväll höll de ett fantastiskt fint arrangemang i AF-borgen med Jon Fosse, Nobelpristagare i litteratur, tillika en av årets hedersdoktorer. Det här är Lunds universitet när det är som bäst – en smältdegel där så många olika tankar och idéer möts och ständiga samtal pågår.

Erik

Under resan i USA och Kalifornien i förra veckan sammanstrålade jag med rektorskollegorna i nätverket Universitas 21 (U21) för den årliga nätverkskonferensen som i år hålls på UC Davis. Temat för torsdagens huvudsymposium – the Presidential Symposium – var Imagining the Future of Higher Education och under dagarna som jag tillbringat med kollegorna i Davis hade jag tillfälle att fånga upp ett antal tankar kring de utmaningar som lärosätena står inför. Medlemslärosätena i U21 kommer från flertalet kontinenter men trots de geografiska avstånden finns mer som förenar än som skiljer i våra tankar om nutid och framtid. Att vi är i USA just nu sätter nog till viss del tonen för de diskussioner som vi har – även i en demokrati kan universiteten attackeras från politiskt håll och den fria akademins nytta för samhället i form av välstånd och utveckling ifrågasättas.

Även lärosäten som inte är amerikanska ser samma tendenser, om än inte lika omfattande som i USA, kring hur politiken börjar ifrågasätta en fristående akademi och dess nytta. Under mötet luftades såväl reflektion som självkritik och som medicin har föreslagits ökad dialog med externa aktörer över hela den politiska skalan, även de som inte håller med eller tycker direkt illa om akademin. Att akademin hittills inte har varit tillräckligt bra på denna dialog, reflekterade vi självkritiskt över i Davis.

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om just spänningarna mellan vad som uppfattas som en ”globaliserad elit” och ”vanliga människor”. Den spänningen finns i olika varianter över hela världen och har blivit tydlig i USA. Vi som har privilegiet att studera och verka på universitet behöver ständigt påminna oss själva och andra om att det vi bygger för att förstå mer, ta fram ny kunskap eller nya lösningar inte bara görs för vår egen skull. Den kunskap som ett universitet genererar ska komma alla medborgare tillgodo. Det är därför samverkan och dialog med det omgivande samhället är så viktigt.

Ytterligare en fond till U21-konferensen var Kalifornien där Silicon Valley och världens största techbolag har sin bas. Alla lärosäten ser AI som en stor utmaning. Vi inte bara använder AI, vi blir också använda av den och det behöver vi hantera. Och när techbolagen, som lärosätena tidigare varit samarbetspartners med nu snarare ser oss som kunder – hur ska vi hantera det? En stor utmaning är att beslutsprocesser och investeringar vid universiteten tar lång tid. När vi väl byggt serverhallar, dragit fram el och kyla och cybersäkrat tekniken är våra investeringar redan föråldrade. Det är ingen lätt nöt att knäcka, men lättare är kanske uppdraget att göra alla studenter och medarbetare AI-kunniga så att de förstår tekniken och kan göra medvetna val.

Kollegorna lyfte även under konferensen den stora utmaningen i att kunskap får allt kortare halveringstid. Här behöver man hitta snabbare vägar för det livslånga lärandet som kräver en särskild pedagogik. När det gäller AI lyfte kollegor initiativ som att erbjuda all administrativ personal vidareutbildning inom AI.

I förra veckan, ”här hemma” fattade Lunds universitet beslut om att tilldela drygt 6,7 miljoner kronor till projektet Kraftsamling Digitalisering och AI för 2025. Det inbegriper just utbildning i AI-kunskap för samtliga medarbetare och det kommer också att kunna hantera många av de frågor som handlar om AI och som berör hela organisationen och inte bara roller som lärare eller forskare för vilka vi redan har etablerade enheter. För att just fånga upp den snabba halveringstiden på kunskap och rörligheten inom AI kommer Kraftsamling Digitalisering och AI att agera som en ad hoc-organisation.

Ytterligare ett stort tema i de gemensamma samtalen i Davis var den förändrade geopolitiken som har gjort internationella samarbeten allt svårare. Det finns dock inte så mycket val för en liten nation annat än att verka internationellt och det finns en oro bland lärosätena att en teknologisk frikoppling mellan USA och Kina kommer att göra alla till förlorare. Universiteten och den akademiska internationella gemenskapen måste därför aktivt motverka deglobaliseringen. Samtidigt får vi inse att det kommer att bli svårare med samarbeten inom områden som kvantteknik, AI och halvledare och det kommer att krävas av oss att hitta de nischer där vi kan samarbeta.

Polariseringen märks också på världens campus där det framkom talrika vittnesmål om att viss hårdför aktivism alienerar andra studenter och medarbetare som väljer att tystna eller gå under radarn. Det motverkar det fria ordet på campus. Engagemang i vad som händer i omvärlden är i grunden något bra som universitet över hela världen vill främja. Det råder bred enighet om att de principer som formulerades redan i Kalvenrapporten från University of Chicago 1967 ger bra vägledning. De innebär bland annat att bojkotter, avbrutna samarbeten och diverse ställningstaganden från universiteten inte är rätt väg att gå. Vi har fört diskussioner om när aktivism på campus blir en positiv kraft. Om vikten läggs på aktivt engagemang i organisationer som kan göra skillnad i sak kanaliseras engagemanget till något konstruktivt. På campus ska utgångspunkten för yttrandefrihet vara privilegiet att få lyssna på andra istället för att överrösta dem. Här ligger en utmaning i att tänka på universitetens bredare ansvar och verka för att alla på universiteten ger tillbaka till samhället i vidare mening än bara till meningsfränder.

På Lunds universitet märker jag en stor vilja och ett stort behov av att diskutera frågor som handlar om universitetet och dess roll i ett demokratiskt samhälle. Vi arbetar långsiktigt med att förtydliga akademisk frihet och på fakulteterna och gemensamt ordnas med jämna mellanrum seminarier och panelsamtal kring frågor om forskarens och lärarens roll och ansvar, aktivism, censur och andra frågor som berör universitetets roll i samtiden. Ett exempel är det aktuella seminariet ”Hur kan vi tillsammans värna demokratin?” på Skissernas museum.

Summa summarum efter ett antal dagar i Davis: Akademin runt om i världen måste bli skickligare på att beskriva nyttan för samhället. Vår roll i samhället har blivit större, men är i grunden rätt mycket densamma sedan Humboldt. Vi måste själva förstå vart vi och samhället är på väg, omformulera vår roll och sedan klara av att ändra oss. Bara så kan vi fortsätta att vara relevanta och viktiga för samhället för lång tid framöver.

I dessa tider krävs mod och självförtroende hos alla universitetsanställda för att mäkta med alla utmaningar som väntar. Här är jag hoppfull – det finns mycket goda förutsättningar för Lunds universitet och världens akademier att kraftsamla och ta sig an framtiden!
Erik

Jag är för närvarande i USA och resor hit är alltid intressanta, men just nu är det särskilt intressant att befinna sig i USA. Vi i den lilla delegationen från Lunds universitet besöker kollegor och institutioner i soliga Kalifornien, som inte skuggas så mycket av den senaste tidens utveckling på federal nivå som jag kanske hade väntat. Här uppfattar jag att det mesta i vardagen är sig likt, men så är också Kalifornien en speciell delstat där man i viss mån har buffrat. Under veckan har jag fört många samtal med representanter för svenskt näringsliv och handel på generalkonsulatet i San Fransisco. Delegationen har också varit på UC Berkeley som tidigare besökt Lund för att bland annat höra hur vi arbetar med Innovation District. Extra intressant var det därför att besöka nya Bakar Bio Labs på Berkeley som är en inkubator för start up-bolag inom livsvetenskaper.

Visst finns det oro för framtiden, men jag hör att även de som förlorat federala anslag satsar på att övervintra, snarare än lämna USA. Det kan naturligtvis ändras, men de signaler jag har fått i både San Fransisco och på Berkeley är att det inte råder något emigrationstryck, däremot ett sug för ökat samarbete inom både innovation och entreprenörskap och internationellt. Handelskammaren i San Fransisco och Silicon Valley går för högtryck, med AI som eldar på innovationsekosystemet.

Vad kan vi bidra med just nu för att hjälpa samarbeten och kollegor i USA? Först och främst genom att påtala att det är säkert att komma till USA och att presumtiva studenter inte ska låta sig hindras, säger kollegorna jag har träffat. Och givetvis har vi nu ett gyllene tillfälle att fördjupa de samarbeten vi har med USA och även skapa nya. Här kan de satsningar som Lunds universitet gör på biträdande lektorat och gästprofessurer bidra till att vi blir än mer intressanta för våra amerikanska kollegor att samarbeta med.

Vi kommer att väva ihop trådarna när vi kommer hem till Sverige igen – hittills har resan varit mycket konstruktiv och produktiv!

Erik

I många år har diskussionen om hur akademisk frihet utmanas i många delar av världen, även i Sverige, förts. Och när till och med några av de starkaste akademiska fästena i världen såsom Harvard nu kämpar för sitt oberoende gentemot den amerikanska federala administrationens politiska direktiv blir det tydligt att akademin inte skrikit mycket för lite ull. Akademisk frihet, liksom tillhörande värden i en demokrati går inte att ta för givet och måste värnas och vaktas.
Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, har genom sin analysgrupp nogsamt kartlagt akademisk frihet i Sverige – och även kartlagt akademisk frihet i Norden genom Tim Ekbergs färska rapport ”Akademisk frihet så in i Norden”.
Några slutsatser från SUHF-rapporterna är: att regeringen behöver ta initiativ för att grundlagsskydda den akademiska friheten samt tillsätta en statlig utredning med uppdrag att lämna förslag som stärker den akademiska friheten. Lärosätenas autonomi behöver bygga på lag och inte på regeringens välvilja och beskydd. Regeringen behöver tydliggöra att skrivningar i högskolelagen om akademisk frihet även inkluderar lärosätenas självbestämmande.

Idag meddelade utbildningsminister Johan Pehrson att regeringen tillsätter en utredning om stärkt akademisk frihet med särskild utredare professor Anna-Sara Lind. Alla initiativ för att stärka den akademiska friheten är välkomna. Men i ljuset av vad som nu händer i USA och det som SUHF i sina rapporter har framfört är jag rädd för att direktivet fokuserar allt för mycket på individuell frihet och för lite på det som verkligen bekymrar oss på djupet– institutionell frihet och lärosätenas självbestämmande.

Den här regeringen har varit fokuserad på det som de upprepat kallar för cancelkultur och påpekar gärna universitetens eget ansvar att stötta forskare som utsätts för hot och hat eller påtryckningar. Men i en tid när universitet i USA slåss mot censur och för sitt oberoende är jag rädd för att utredningen, liksom tidigare utredningar som har gjorts, har något fel fokus. Hot och hat mot forskare och homogena miljöer med lågt i tak är förvisso allvarligt och hotar akademisk frihet, men kan också åtgärdas av universiteten själva i stor utsträckning. För att öka kunskapen om akademisk frihet bland medarbetare på Lunds universitet har t.ex. ett stort och långsiktigt arbete påbörjats och handlar bland annat om att förtydliga universitetets ståndpunkter rörande akademisk frihet.

Men långt värre är att lärosäten kan utsättas för censur eller förhindras att forska och söka kunskap om vissa ämnen av politiska skäl. Är då grundlags- och självbestämmandefundamentet alltför bräckligt kan det gå ganska snabbt att utplåna en fri och självständig akademi. Förhoppningsvis kommer detta problem att adresseras tydligare i den utredning som ministern utlovat längre fram rörande ny organisationsform för lärosätena.

Än så länge denna utredning. I juni 2026 ska den presenteras med förslag på nödvändiga författningsändringar. Vi är många i sektorn som kommer att följa detta arbete med stort intresse!
Erik