I dagens Sydsvenskan tar huvudledaren upp en mycket aktuell fråga som diskuteras alltför lite inom svensk högre utbildning och av politiker och arbetsmarknadsföreträdare: behovet av bildning.

”Akademiska utbildningar värderas inte sällan utifrån hur många som tar examen och efter studenternas anställningsbarhet. Och från politiskt håll hörs resonemang om hur fler gymnasieungdomar ska motiveras att gå vidare till universitet och högskola. Men få tycks bry sig om vad de sedan gör där”, skriver Sydsvenskan apropå att Riksrevisionen i förra veckan släppte en rapport som handlar om akademins resurseffektivitet.

Även nu under tiden som Styr- och resursutredningen, Strut, har stötts och blötts i sektorn, har det varit slagsida åt att utreda prestationer i förhållande till resurser, om att producera studenter till ett visst pris, istället för att fundera på vad en högre utbildning ska ge för mervärde åt individen som studerar eller för samhället när studenten är färdigutbildad.
Vi borde prata mer om innehåll och kvalitet i utbildningarna, snarare än att maximera prestationer och genomströmning.

Ledningen har, inte minst prorektor Sylvia Schwaag Serger sedan hon började i Lund och med sin internationella bakgrund, lyft frågan om vikten av att bilda framtidens unga. I den anglosaxiska delen av världen är ”Liberal Arts” ett vedertaget och väldefinierat begrepp men i Sverige har vi inte riktigt motsvarande – det saknas också en bra översättning av engelskans välkända ”Liberal Arts”.

Avdelningen Externa Relationer har på uppdrag av Sylvia Schwaag Serger, tagit fram en utmärkt rapport ”An Examination of the Liberal Arts” som nyligen diskuterades i rektors ledningsråd. Den ger både en bakgrund till själva konceptet och en jämförelse av hur man arbetar med Liberal Arts vid ett antal universitet i USA, Storbritannien, Asien och Europa.

I tider av omställning, där fakta och kunskap är lätt tillgängliga digitalt och dessutom i enorma mängder, när globaliseringen innebär komplexa utmaningar och när nya tillväxtområden och nystartade företag har behov av att koppla samman framväxande teknologier med traditionell kunskap för att kunna hitta nya användningsområden, är kanske den viktigaste uppgiften vi har inom högre utbildning att rusta studenterna med (allmän)bildning och god analytisk förmåga. God analytisk förmåga kräver  att du har möjlighet att koppla samman erfarenheter och kunskaper från olika områden med varandra.

Gunnar Wetterberg, historiker, författare och samhällsdebattör och ledamot i Lunds universitets styrelse, är också inne på bildning och den kraft som finns i en högre utbildning i en nyligen publicerad krönika i Expressen. ”Att inte ta vara på de högutbildade är ett stort slöseri. Den skolade och systematiska analysen gör det möjligt att komma på nya tillämpningar och använda resurserna bättre och mer effektivt”, skriver han.

Likaså är den paradox han beskriver intressant: ”Min avbrutna forskarutbildning har aldrig gett mig något jobb – men det har alltid varit historian som hjälpt mig att klara dem jag fått.”

Och Gunnar Wetterberg är inte ensam – det finns många exempel i Sverige och i världen på framgångsrika ledare – inom politik, offentlig sektor och näringsliv – som kan falla tillbaka på en klassisk bildningstradition.

Ett universitet som Lunds har alla möjligheter med sin bredd att kunna erbjuda studenter att läsa över ämnesgränser och kunna skaffa sig en bred och bildad bas innan de eventuellt går vidare och specialiserar sig.
Vi tittar nu på hur vi skulle kunna skapa ett sådant ”Liberal Arts”- program vid Lunds universitet. Det ska bli mycket intressant att se hur det utvecklar sig framöver.

Torbjörn

Akademin är en konkurrensutsatt och i många fall elitistisk verksamhet där forskare slåss om resurser. Den som inte producerar på tillräckligt hög nivå riskerar att bli utan anslag. Under dessa förutsättningar är det en utmaning att samtidigt ta ett stort ansvar för att vara en god arbetsgivare som ger bra villkor för anställda.

Vi har länge arbetat med hur vi kan förbättra och tydliggöra karriärvägarna på Lunds universitet och arbetet har letts av professor Mia Rönnmar.

Att det finns goda och tydliga karriärvägar är viktigt för verksamhetens kvalitet – en god arbetsgivare ser till att anställda har möjlighet till karriär och en trygg anställning. Det är också ett berättigat krav från anställda när de börjar sin anställning vid universitetet.

När vi nu har en ny policy för lärares och forskares karriärvägar, samt en reviderad anställningsordning – styrelsen beslutade de båda dokumenten vid mötet i förra veckan – ser jag dessa dokument som viktiga milstolpar för att vi ska kunna förbättra arbetet med att öppna upp karriärsystemet genom utlysningar i konkurrens, satsa på karriär- och kompetensutveckling och att det ska finnas möjligheter att befordra till högre anställning under olika steg i den akademiska karriären.

Policyn består av sju målbilder och vägledande principer.

1. Utveckla det strategiska, långsiktiga och proaktiva arbetet med goda och tydliga karriärvägar, rekrytering och kompetensförsörjning på alla nivåer i organisationen.
2. Utveckla arbetet med rekrytering, och säkerställ att alla rekryteringsprocesser noga iakttar principer och regler om likabehandling, saklighet och transparens.
3. Använd meriteringsanställningar – särskilt biträdande universitetslektorsanställningar, men även postdoktorsanställningar – i stor utsträckning, och som ett tydligt steg i ett sammanhållet akademiskt karriärsystem.
4. Minska användningen av forskaranställningar betydligt med målet att så långt som möjligt undvika tillsvidareanställningar som forskare och forskaranställningar på deltid med låg sysselsättningsgrad.
5. Utveckla stödet för akademisk meritering, kompetensutveckling och karriärutveckling.
6. Utveckla det aktivt förebyggande och systematiska arbetet med jämställdhets- och likabehandlingsfrågor.
7. Utveckla Lunds universitet som internationellt lärosäte, och säkerställ att det finns ett internationellt perspektiv i all verksamhet samt att universitetet är attraktivt och inkluderande för internationella medarbetare.

Den som vållat mest diskussioner i verksamheten under arbetets gång är punkt fyra. Forskaranställda används mer på vissa fakulteter än på andra och för arbetsgivaren finns det många fördelar med den här typen av anställning, framförallt för att det är en flexibel anställningsform. Men forskaranställningarna är problematiska av flera anledningar. En forskaranställd får enbart undervisa i begränsad omfattning och får inte lov att examinera. Utan en anställning där man inte prövats som lärare, t.ex ett lektorat, är det svårare att göra karriär, ofta blir en sådan anställning i akademin en återvändsgränd. Jag hoppas och tror att vi inom ett antal år använder forskaranställningar i betydligt lägre grad än idag.

Även Anställningsordningen är reviderad så att den nu är tydlig och pedagogisk för alla som arbetar med rekrytering såsom lärarförslagsnämnder och handläggare. Nu är det t.ex mycket tydligt i anställningsordningen vad som står i lagen och vad som är lokala föreskrifter.

Det är ett mycket grannlaga arbete som ligger bakom arbetet som Mia Rönnmark och teamet runt henne har gjort och vi har nu tagit ett stort kliv framåt genom att tydligt peka ut universitetets målbild och ambition samtidigt som det finns ett bra stöd i processen.

Torbjörn

Lunds universitet ska alldeles snart skicka sitt remissvar till Styr- och resursutredningen, Strut, och igår var det uppe i styrelsen för beslut. För sektorn är det en mycket viktig utredning och vi har länge vänt oss till regeringen för att få till stånd en förändring av hur sektorn styrs och resurssätts.

Utredningarna genom åren har också varit många, vilket utredaren Pam Fredman visat i en historisk översikt i utredningen.

Det har inte varit ett lätt uppdrag för Pam Fredman som utredare. Samtidigt som många i sektorn vill se en förändring har utredningen varit bakbunden av att förslagen inte får vara kostnadsdrivande. Och när förslagen på förändring presenterades och nu har diskuterats under en längre tid, både internt och externt, har en hel del frågor väckts kring vilka konsekvenser som förslagen får.

Strut har gått ut på internremiss under våren och även i de diskussionerna har man velat se förändringar men inte nödvändigtvis på så sätt som nu har presenterats. I remissvaret är vi dock positiva till flertalet av utredningens förslag.

Några saker har lett till större diskussioner än andra såsom förslaget om förändrad resurstilldelning till grundutbildningen. Ingen är förtjust i det nuvarande s.k prislappssystemet där olika utbildningar får olika ersättningar från staten. Men det förslag på förändring som presenteras i utredningen med en schablonersättning som sedan lärosätena själva får råda över har heller inte mottagits väl och det hjälper inte att ta bort prislappar när problemet egentligen är något annat – dvs att grundutbildningen är kraftigt underfinansierad. Vi har därför avvisat förslaget gällande resurstilldelningen till grundutbildning.

Det har också blivit tydligt i diskussionerna att flera förslag skulle påverka fakulteterna olika, alla har olika förutsättningar och villkor och det visar hur komplex styr- och resursfördelning är, inte minst på ett brett universitet med skilda verksamheter. Jag hade ändå önskat att vi internt hade haft större tillit till vår egen förmåga att styra och fördela resurserna och att när vi önskar större autonomi från staten även är beredda att ta ansvar för den.

Jag har länge pratat om ett samlat anslag för forskning och utbildning samt ett större basanslag för forskningen. Ett större basanslag skulle ge lärosätena mycket större möjligheter att ta strategiskt och långsiktigt ansvar både för att utveckla forskningen och för forskares karriärer. Ett samlat anslag för forskning och utbildning skulle ge oss större möjlighet att sammanfläta forskning och undervisning. I vårt svar betonar vi dock att ett ökat basanslag till lärosätena inte får innebära att Vetenskapsrådets viktiga roll att bedöma och finansiera forskningsanslag och nationell infrastruktur försvinner.

Inledningsvis i remissvaret tar vi också upp några helt grundläggande faktorer som inte finns med i utredningen men som vi menar är helt centrala för lärosätenas möjlighet att utvecklas framöver.
Den högre utbildningen är underfinansierad och detta tas inte upp i utredningen trots att det är här som kanske det största reformarbetet för högre utbildning behöver ske. Kraven från statsmakten och det omgivande samhället har ökat under en längre tid vilket lett till fler och mer komplexa uppdrag för lärosätena, utan att grundersättningen har utökats. Det handlar t.ex om att lärosätena har fått utökade uppdrag för studenters hälsa och studier, för att ta emot nya studentgrupper och att ta en större roll för det livslånga lärandet.

Vi passar också på att föra fram, inom ökad autonomi för lärosätena, att vi behöver få större möjligheter att råda över våra lokaler, både vad gäller avtal och ägande.

Slutligen. Lunds universitet efterlyser gemensamma finansieringsmodeller och delat ansvar för tyngre forskningsinfrastruktur mellan lärosäten, råd, externa finansiärer och regering. Detta är nödvändigt för att Sverige som forskningsnation och ska kunna bygga upp anläggningar och delta i internationella samarbeten på toppnivå. Regeringen har det övergripande ansvaret för att forskningsinfrastruktur av nationellt värde garanteras långsiktig och hållbar finansiering.

Nu ska det bli intressant att se regeringens fortsatta planer för utredningen och vilka delar som de väljer att gå vidare med. Klart är att sektorn behöver ett antal nödvändiga reformer, jag hoppas att regeringen lyckas med dem. Strututredningen ger dem goda förutsättningar för det!

Torbjörn

En av våra stora finansiärer, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, KAW, har annonserat ett nytt beslut som jag tycker är alldeles lysande. Eftersom det råder dålig könsbalans i KAW:s projektanslag – forskningsprojekt som bedöms hålla högsta internationella klass och ha möjlighet att leda till framtida vetenskapliga genombrott – tar de nu ett nytt grepp för att korrigera obalansen. I snitt leds endast 25 procent av projektanslagen av kvinnor och universiteten nominerar färre än så till dem.

Från och med nästa år kommer KAW att ändra sina kriterier för att uppnå sitt mål att minst 30 procent av projektanslagen ska ledas av kvinnor. (Balansen är betydligt bättre i såväl Wallenberg Academy Fellows som i Wallenberg Scholars). Av de 20 projektanslag som de räknar med att finansiera 2020 ska alltså minst sex ledas av kvinnor.

Jag hör redan upprörda röster som ropar – akademin ska vara meritokratiskt och inte könskvoterat och ge kvinnor företräde på mäns bekostnad. Men KAW kommer inte att kvotera in kvinnor. De kommer helt enkelt att finansiera färre projektanslag om det krävs för att säkerställa det 30 procentiga målet.

Nu väntar KAW sig, med rätta, att vi lärosäten ska bli bättre på att nominera fler starka forskargrupper där huvudsökanden är kvinna. Jag hoppas att vi alla kan leva upp till dessa förväntningar, allt annat vore ett misslyckande för vårt jämställdhetsarbete inom akademin.

KAW:s måltal ska successivt öka under 2021 och 2022 och 2023 ska minst 40 procent av ansökningarna som beviljas projektanslag ha kvinnliga sökande.
Att forskningsråden och finansiärer är delaktiga och drivande för att öka jämställdheten inom akademin (främst gäller detta höga positioner inom akademin såsom professorer och som ledare för forskargrupper som får stora anslag) är utmärkt.

Jag vill även rekommendera min kollega Kerstin Thams debattinlägg i Sydsvenskan i samband med att ett 80-tal rektorer och vicerektorer från olika universitet i Europa nyligen samlades på Malmö universitet för att diskutera jämställdhet. Nu är alla i just det nätverket, EWORA, kvinnor, men detta är ingen specifik kvinnofråga, det är en fråga för hela akademin och samhället, män som kvinnor.

Torbjörn

Lunds universitet har genom åren varit synnerligen framgångsrika i att attrahera anslag till stora, tvärvetenskapliga miljöer såsom Linnémiljöer och Strategiska forskningsområden, SFO:er.

SFO:erna beslutades av regeringen 2009. Satsningen innebar att ett antal svenska forskningsområden som bedömdes ligga i den internationella forskningsfronten eller ha potential att nå dit skulle tilldelas medel. Lunds universitet får runt 190 miljoner kronor årligen för de sammanlagt tolv områden som vi har själva eller delar med andra universitet.

SFO:erna var en tioårig satsning. Vetenskapsrådet med flera finansiärer utvärderade programmet i halvtid för regeringens räkning och vi har nu kommit till en punkt där SFO:erna behöver reflektera över de effekter som kommit ur denna historiskt stora satsning. Inte minst är det viktigt för att kunna formulera visioner och mål för SFO:erna i framtiden.

Det är ännu oklart hur regeringen tänker utforma en utvärdering nu efter tio år, vi väntar på att forskningsråden ska få direktiv för detta. Vi väntar också en kommande forskningsproposition till hösten 2020 och det är inte omöjligt att regeringen i den tydliggör hur de har tänkt kring fortsättningen av SFO:erna.

Den kanske viktigaste effekten som vi har sett är att flera SFO:er har fungerat som rekryteringsnoder som har attraherat unga forskare.
En annan effekt är att forskningsområdena blivit mer enade och definierade vilket stärkt och samlat kompetens. Några intressanta fakta: SFO:erna engagerar 20 procent av LU:s personal och nära 30 procent av Lunds universitets totala publicering för 2018 utgjordes av SFO-publiceringar.

Miljöer på tvärs av den här storleken har också bidragit till nya möjligheter såsom att formera och ansöka om ett kompetenscentrum inom nano. Många tillämpade avknoppningar har också sett dagens ljus i SFO:ernas kölvatten.

Det är nu otroligt viktigt att vi bibehåller all den kompetens som har skapats i dessa miljöer och tar vara på den erfarenhet och kunskap som de genererat genom åren och vi har redan byggt upp ett system för återrapportering.

Det är också viktigt att regeringen ser, vilket vi har facit på efter tio år, att det tar tid att bygga upp och formera excellenta miljöer som håller internationell toppklass. Det krävs ledarskap, visioner och möjlighet att bedriva nyskapande forskning samt ett konstruktivt samspel mellan linjestrukturen och miljöerna för att lyckas. Inte alla lärosäten har kapacitet och bredd att ansvara för och förvalta ett sådant arbete.

Vi behöver nu en regering som lägger en forskningsproposition med tydligt fokus på excellens och som gör stora och långsiktiga specialsatsningar i SFO:ernas anda. Om Sverige i framtiden ska vara en ledande forsknings- och kunskapsnation måste satsningarna göras där möjligheterna är störst att nå excellens.

Torbjörn

Detta veckoslut är speciellt för universitetet av flera anledningar. Idag är det dags för doktorspromotion och de doktorer som under det senaste året avslutat sin forskarutbildning och försvarat en doktorsavhandling vid Lunds universitet firas. Promotionen är den högtidligaste ceremonin vi har för att hylla forskningen vid Lunds universitet.

På söndag inträffar ytterligare en händelse som är mycket viktig för universitetets forskning och utbildning, nämligen EU-valet. Hur EU styrs och utvecklas i framtiden får stor betydelse för vår sektor och Sveriges förmåga att kunna lösa de stora samhällsutmaningarna såsom klimatet.

Internationellt forskningssamarbete behövs för att hitta och implementera lösningarna och det är viktigt att påpeka i dessa tider med polarisering, isolering och nationalistiska strömningar. De flesta länderna i världen är små och behöver varandra. EU är en mycket viktig och stor samarbetsnod och anslagsgivare för forskare vid Lunds universitet.

EU-samarbetet och andra internationella nätverk är också betydelsefullt för studenters möjligheter att röra sig mellan lärosäten i världen. Utbyten och rörlighet ger unga ny kunskap och breddade perspektiv som de sedan tar med sig tillbaka hem och i sina fortsatta studier och yrkesliv.

Vi ser idag unga som demonstrerar och marscherar för klimatet över hela världen, de delar framtid och de delar kunskap och vilja till förändring. Vi som universitet behöver göra allt vad vi kan för att den unga generationen ska få en ljus framtid – med forskning, utbildning och innovativa lösningar. För att lyckas krävs gemenskap, öppet sinne och samarbete över gränser.

Låt mig i sammanhanget särskilt nämna Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s Högsta domstol och jubelhedersdoktor vid Juridiska fakulteten. Hon menar att de tankar och synsätt hon exponerades för under sin tid i Sverige under 60-talet – här fanns bland annat en annan syn på yrkesarbetande kvinnor – har präglat hela hennes fortsatta arbete som jurist – en karriär som gjort henne till en av USAs mäktigaste kvinnor idag.

Ruth Bader Ginsburg får härmed symbolisera hur viktigt det är att kunna studera utanför det egna landets gränser, kunna jämföra hur andra gör och ta med sig erfarenheterna för att förändra på hemmaplan.

För den som vill följa hur det går i EU-valet och samtidigt höra forskare föreläsa med olika infallsvinklar på EU hålls valvaka på Statsvetenskapliga institutionen på söndag.

Så låt oss fira idag, inte bara forskningen, utan även det faktum att vi alla svenskar har möjlighet att rösta i fria, demokratiska val. Det har ju inte alltid varit så. Idag, den 24 maj, är det exakt 100 år sedan som Sverige beslutade att införa allmän rösträtt för kvinnor.
Torbjörn

Högre utbildning hamnar ofta i fokus – inte minst när man pratar om arbetsmarknadspolitiska åtgärder, matchningsproblem mellan utbildning och arbete eller industrins behov av fortbildning när ny teknologi tagit plats eller andra förändringar gjort att stora omställningar i verksamheten behövs.

Kraven som ställs på universiteten och högskolorna från statsmakten och näringsliv är att de inte bara ska utbilda för framtidens yrken – även om ingen riktigt kan veta hur samhället ser ut om tio till tjugo år – utan studenterna ska också vara nyttiga från dag ett som de examineras och stöpas utifrån det behov som arbetsgivarna har för tillfället. Högre utbildning ska dessutom bidra till ökad livskvalitet för individer och till att bildningsnivån i samhället är hög.

De behov som högre utbildning ska täcka är med andra ord många. Och vad är egentligen universitetens roll i samhället – förutom det mest uppenbara: att forska, samverka samt utbilda studenter som behöver legitimation för att kunna utföra ett yrke, gå vidare i en forskningskarriär eller komma ut med djupa kunskaper och en kritisk och självgående arbetsmetodik i ryggen som krävs för kvalificerade arbeten?

Och hur stort ansvar har lärosätena för att upprätthålla utbildningar som blivande studenter inte vill söka? Det är inte oväsentligt att vissa yrken har haft dålig löneutveckling eller allmänt ogynnsamma villkor, och därmed blir oattraktiva att utbilda sig till – även om utbildningen i sig är aldrig så bra och ”rätt” anpassad för yrket. Det är heller inte oväsentligt att studenter är fria individer som måste få följa sin egen passion och väg i livet – inte enbart vara instrument för näringslivets behov.

Studenter och arbetsmarknad är en ständigt pågående, viktig och mycket intressant diskussion som förs på universitetet. Den inbegriper allt från studentkullar, utbildningsbehov, livslångt lärande, arbetsmarknad nu och i framtiden, omställning i samhället, nyanlända, utbildningskvalitet samt grundläggande kunskaper från grundskola och gymnasium. Alla dessa delar hör ihop på ett komplext sätt och löses sällan isolerat eller av en samhällsaktör. Fler samarbeten, färre stuprör mellan myndigheter och kanske en större vilja till innovativa lösningar borde räcka en bit på vägen för att utforma morgondagens utbildning. För detta krävs mer gemensam analys och större förståelse för olika verksamheter.

En mycket intressant rapport som tagits fram vid Lunds universitet och som presenterades för styrelsen för ett tag sedan visar att det går bra för universitets alumner att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Några intressanta fakta rörande våra alumner från rapporten:
• Hela nio av tio examinerade förvärvsarbetar tre år efter examen och den öppna arbetslösheten i denna grupp är under en procent.
• Av alla examinerade stannar drygt hälften, 52 procent, kvar i Skåne efter sina studier. Efter Skåne är Stockholm den största etableringsregionen.
• Dubbelt så många av de svenskfödda utexaminerade studenterna utvandrar jämfört med andra svenska lärosäten. Universitetet har också en högre andel utexaminerade studenter med utbytesstudier som en del av sin utbildning. Studier visar att denna grupp är mer attraktiv på arbetsmarknaden och att de har en högre etableringsgrad än andra.
• Ett år efter examen arbetar var fjärde internationell student i Sverige, de flesta inom forskning och utbildning. Så många som en tredjedel av dem är doktorander.
• Hela 80 procent av skåningarna som antagits till studier vid Lunds universitet bor kvar i Skåne tre år efter examen. Ytterligare påfyllnad får regionen av Lundaexaminerade studenter som rekryterats från andra delar av Sverige och sedan väljer att permanent bosätta sig i Skåne. Skillnaden mellan rekryterade från Skåne (6984) och bosatta i Skåne tre år efter examen (8808) är cirka 2000 personer till Skånes fördel.

Torbjörn

I år har vi haft ett speciellt siste april i Lund eftersom vi kunde välkomna forsknings- och högre utbildningsminister Matilda Ernkrans hit och visa henne en del av universitetets fantastiska innehåll. Gårdagens program var en blandning av bredd och spets då vi visade två nationella infrastrukturer som båda är excellenta men inom vitt skilda områden – ett inom humaniora, Humanistlaboratoriet, och ett inom synkrotronljus – MAX IV. Dessa forskningsinfrastrukturer är inte bara en angelägenhet för Lunds universitet och regionen utan är hela Sveriges angelägenhet.
Att vi kan försäkra oss om att regeringen har en långsiktig strategi och finansieringsplan för MAX IV, inte minst för driften av MAX IV efter 2021, är av största vikt för både forskning och näringsliv i Sverige och internationellt.

Finansieringen av MAX IV framförde vi också under den årliga myndighetsdialogen i måndags då ledningen träffade departementet. Vi diskuterade där även arbetet med att stärka uppdragsutbildning, livslångt lärande samt det stora behovet av stöd för att UB ska kunna ta om hand landets pliktexemplar och för att Historiska museet ska kunna ta hand om Skånes arkeologiska fynd.
Eftersom Matilda Ernkrans besökte oss just på siste april, kunde vi visa studentstaden Lund i all sin vårprakt, med mösspåtagning och Ivar Krueger-spexet som avslutande punkt på dagsprogrammet.

Excellens, bredd, internationalisering och studenter – jag vill påstå att det är Lunds universitet i ett nötskal och det känns angeläget att visa just dessa delar under Ernkrans första besök som minister i Lund.

Idag, den förste maj, tog även studenterna upp flera angelägna frågor under den traditionella rektorsuppvaktningen på Universitetstrappan och här finns rektors svarstal.

Ytterligare tillfälle att ta del av Lunds universitet denna helg, kommer i kväll då Studentsångarna traditionsenligt sjunger in våren på Universitetstrappan.
Glad första maj!
Torbjörn

Tidigare i veckan skrev universitetet och Lunds kommun under ett samverkansavtal. Det är ett förtydligande, eller fördjupande om man så vill, av det första avtal som skrevs 2014 om samarbete.

Jag tycker att vi, genom de fyra grundpelare som i detta nya avtal har vaskats fram, har hittat de områden där vi tillsammans kan göra mycket för att utveckla Lund som stad. Pelarna är:
• Stadsutveckling
• Publika kultur- och museiverksamheter
• Näringsliv och innovationssystem
• Studenter

Universitetet är mycket tätt förknippat med Lund som stad och vice versa. Under punkten stadsutveckling ligger universitetets verksamhet Botaniska trädgården, som är en fantastisk turistmagnet och oas för lundaborna. Här ser universitetet gärna ett större engagemang från kommunen eftersom universitetet på egen hand inte har möjlighet att utveckla verksamheten som i huvudsak är publik och inte har större forsknings- eller utbildningsanknytning.

I stadsutveckling ligger också Science Village Scandinavia, SVS, området mellan de stora forskningsanläggningarna MAX IV och ESS ute på Brunnshög. Här kommer en helt ny stadsdel att växa fram – runt forskning och kunskap och givetvis behöver vi samarbeta mycket tätt för att få ut mesta möjliga kring forskningsanläggningarna och dela samma framtidsvisioner. Detta projekt är riktigt häftigt och tillsammans med kommun och näringsliv kommer det att kunna bli fantastiskt!

Vi kan också förtäta våra relationer vad gäller utbildning. I Lund finns en unik möjlighet för skol- och gymnasieungdomar att tidigt lära sig mer om forskning och vetenskap. Vattenhallen är ett exempel dit ungdomar kan komma och upptäcka vetenskapsvärlden, men jag är säker på att vi skulle kunna hitta många fler sätt att locka skolungdomar till forskning genom tätare skolsamarbeten.

Även kulturlivet kan utvecklas stort om vi samarbetar mer. Universitetet har t.ex ett unikt museum i Skissernas (som precis utsetts till Årets museum) samt det centralt belägna Historiska museet. Dessa två museer är i allra högsta grad lundabornas och turisternas museer och det är tungt och kostsamt för universitetet att ensamt ansvara för kulturlivets utveckling. Och när externa finansiärer skär ner, vilket hänt mycket nyligen då Region Skåne beslutade att dra in sitt bidrag till Historiska museet med 800 000 kronor, drabbar det kulturlivet hårt – och i slutändan blir Lunds attraktionskraft lidande. Jag är säker på att ett rikt kulturliv ger många ringar på vattnet i form av ett friskare, tryggare och mer välmående samhälle – precis som Jesper Larsson, vd för Malmö Live, påpekade i en debattartikel i Sydsvenskan nyligen. Jag hoppas, liksom han, att politiker vågar vara visionära och se kultursatsningar som viktiga investeringar i samhället.

Att känna gemensamt ansvar för näringsliv och innovationssystem är en självklarhet. I Lund finns Ideon, Medicon Village och flera inkubatorer som alla innehåller företag sprungna ur forskningen vid Universitetet. Dessa verksamheter bidrar till tillväxt i kommunen och regionen.

Vad vore Lund som stad utan alla studenter? Studentlivet vid Akademiska föreningen, nationerna och studentkårerna, bidrar i högsta grad till en levande stad, dagtid som nattetid. Många studenter är också Lundabor men har sällan kontakt med sin kommun under sina studentår. Bostäder samt studenters hälsa och välbefinnande – t.ex att veta att det finns god tillgång till ändamålsenligt stundentboende och att boende- och stadsmiljön för unga är trygg är prioriterade frågor.
Torbjörn

Idag har regeringen lagt fram sin vårändringsbudget. För sektorn innehåller den inga stora överraskningar och den strategi som Lunds universitet lade i höstas, att inte skruva i universitetets verksamheter och lagd resursfördelning för 2019 utan räkna med att de höjningar som lagts i tidigare forskningsproposition och budgetpropositioner skulle bli av, ser ut att ha varit en bra strategi. Vad vi ser nu kommer merparten av dessa, sedan tidigare, aviserade pengar.

Om det politiska läget och turbulenta regeringsbildningen under hösten har bidragit till att universitets- och högskolesektorn är relativt lågt prioriterat – både i den sakpolitiska överenskommelsen mellan socialdemokraterna, centern, liberalerna och miljöpartiet tidigare i år och nu i vårändringspropositionen – som inte innehåller några reformer eller satsningar – vill jag låta vara osagt. Men klart är att det är andra politikområden än högre utbildning och forskning står på politikernas agenda. Detta tål att funderas på.

Efter det vakuum som uppstod under hösten, både vad gäller regeringens framtidsplanering och besked om satsningar, hoppades jag att regeringen skulle få bra fart och att den under innevarande mandatperiod kan presentera en god forsknings-, utbildnings- och innovationspolitik som står sig internationellt. Vi har inte sett mycket av det hittills, men vi får hoppas på att det kommer.

De stora utmaningarna för sektorn handlar om underfinansiering av grundutbildningen, urholkade anslag på grund av produktivitetskravet samt flera uppdrag som ålagts högskolorna genom åren utan att högskolorna kompenserats för detta. Något som är mycket angeläget är universitetens roll i det livslånga lärandet och därtill kommer behovet av digitalisering och internationalisering i tider då det råder stor global konkurrens.

Den svenska högre utbildningen har nu hamnat i en situation där det blir allt svårare att upprätthålla hög utbildningskvalitet. Ett exempel på detta är att kontakttiden mellan student och lärare är låg i Sverige i en internationell jämförelse. Detta kan skada Sveriges förmåga att hävda sig som en kunskapsnation och försvåra för lärosätena att förse arbetsgivare och det omgivande samhället med rätt kompetens.

Torbjörn