Almedalen har varit igång ett par dagar nu och det har varit många fullsatta seminarier och flera otroligt intressanta diskussioner – jag noterar att seminarier om artificiell intelligens, AI, även i år drar mycket folk.

Det som främst diskuterats inom sektorn är Styr- och resursutredningen, Strut, samt framtida strategier för forskningsanläggningarna ESS och MAX IV. Jag är mycket angelägen att diskussionerna kan komma framåt men av diskussionerna att döma verkar politikerna famla kring såväl Strut-utredningen som kring strategier för MAX IV och ESS. I något fall har till och med en politiker i utbildningsutskottet blivit utbuad under ett seminarium som handlade om Strut – ointresset eller okunskapen, jag vet inte vilket det var, sken igenom. Jag får dock uppfattningen att minister för forskning och högre utbildning, Matilda Ernkrans, har tagit emot Strut med större entusiasm och vilja att genomdriva åtminstone några av förslagen. Det återstår att se.

Det är viktigt att regeringen har fart och engagemang i dessa för sektorn avgörande frågor. Gällande MAX IV kan vi inte vänta och därför har Lunds universitet gett ett särskilt uppdrag åt Peter Honeth, tidigare statssekreterare för högre utbildning och forskning på Utbildningsdepartementet och dessförinnan mångårig universitetsdirektör på Lunds universitet under de år då såväl ESS som MAX IV planerades. Honeths uppdrag blir nu att kraftfullt driva frågan om finansiering och framtidsstrategi av MAX IV framåt på nationell nivå.

För mig som naturvetare har ett av de panelsamtal jag medverkade i känts extra roligt. Det arrangerades av Konstfack och samtalet handlade om konst och kultur i skola och samhälle. Med min forskningsbakgrund med utgångspunkt att reproduktion är evolutionens drivkraft kan jag konstatera att det är just kultur som definierar människan och mänskligheten och skiljer människan från djuren. Sammantaget förmågan till fantasi, abstrakt tänkande, skapande, betraktande, inkännande och reflekterande. Kultur ger människor möjlighet att spegla och förstå sig själva och varandra och samhället bättre.

Lunds universitet har ett stort ansvar att se till att svenska kulturverksamheter kan frodas och på ett brett universitet har kulturen sin självklara plats – i allt från utbildning till kulturevenemang och kulturinstitutioner.

Kunskap och kultur hör ihop och en gång i tiden hade utbildningsministern även kultur i sin portfölj. Ingen dum idé egentligen.

En mix av kunskap och kultur fick publiken under publiksuccén ”Hur vet du det? Hur kan du spetsa ditt kritiska tänkande?”
Ett antal forskare från Lund och Malmö började med att presentera sin forskning. Därefter delades publiken in i lag och fick, under ledning av komiker Johan Wester, svara på kluriga frågor av typen ”Hur fort flyger en brevduva?”. Lärorikt och roligt på samma gång!

Jag kommer nu att avrunda Almedalsveckan och så småningom ta semester. Jag önskar alla en riktigt glad och skön sommar!
Torbjörn

Nu är det klart att Lunds universitet är ett av sex svenska lärosäten som beviljats finansiering i det europeiska samarbetet ”European Universities”.

Syftet med samarbetsformen är att stärka studenter och anställdas rörlighet inom Europa och med tanke på hur situationen ser ut i Europa nu, med nationella strömningar, Brexit och populism, är ökad rörlighet viktigare än någonsin – det behövs nya och bredare perspektiv och förståelse för olika kulturer och det behövs samarbeten över gränser för att lösa hållbarhetsfrågorna. Jag hade själv gärna haft möjlighet att få en europeisk examen, vilket ska bli möjligt i detta projekt.

Konkurrensen om att få bli pilotprojekt var hård och det är extra roligt att sex svenska lärosäten (förutom Lund även Stockholm, Göteborg, Linköping, KTH och Handels) fick igenom sina ansökningar. Lunds universitet kommer att samarbeta med fyra europeiska universitet: Ludwig-Maximilian i München, portugisiska Porto, ungerska Szeged och franska Paris-Saclay. Tillsammans ska våra universitet samarbeta inom hälsa i projektet “European Universities for Global Health”.

Inom nätverket kommer studenter, doktorander, forskare och lärare att ha stora möjligheter att röra sig och utarbeta gemensamma läroplaner eller utbildningsmoduler. Tanken är att man samlar och delar på experter, plattformar och resurser. Studenter kan anpassa sin utbildning och välja vad, var och när man ska studera och få en europeisk examen. Tanken är också att studenterna ska kunna arbeta nära näringsliv och offentlig sektor i de regioner som de befinner sig i och på så sätt bidra till regionernas utveckling.

Ett stort tack till alla som har medverkat till denna framgångsrika ansökningsprocess!

Torbjörn

Omställning mot en hållbar värld kräver radikala och innovativa lösningar och handlingar. Som universitet har vi stora möjligheter att genom forskning och utbildning bidra till denna omställning. Prorektor Sylvia Schwaag Serger är en otrolig inspirationskälla och drivande person vad gäller omställning och hon har dessutom en gedigen kunskap om sin omvärld och vad som är på gång inom forskning och samverkan nationellt och internationellt. Under året som har gått har vi på Lunds universitet fått ta del av hennes gedigna kunnande, analyser och förmåga att driva frågor framåt. Jag är därför inte förvånad att statsminister Stefan Löfven nu har utsett Sylvia till ledamot i sitt Nationella innovationsråd.

I ett globalt perspektiv kommer alla sektorer att genomgå förändringar, inte minst på grund av att digitalisering, robotar, artificiell intelligens, tingens internet och 3D-skrivare kommer att revolutionera vårt sätt att producera, arbeta och konsumera. Transporter, energi, jordbruk och livsmedel, telekommunikation, distribution, finansiella tjänster, industriproduktion och hälso- och sjukvård är några exempel där omställning kommer att ske. Lägg därtill målen i Agenda 2030 – att nå hållbarhetsmålen.

För att klara av att göra dessa genomgripande förändringar behöver såväl Sverige som vi på universitetet lyfta blicken och se saker i ett helhetsperspektiv – hela värdekedjor måste beaktas och ofta kräver lösningar samarbeten mellan flera samhällsaktörer och politikområden.
Stefan Löfvens innovationsråd med kloka och kunniga personer som har olika infallsvinklar är ett, som jag ser det, utmärkt sätt att angripa de komplexa frågor som omställning och hållbarhet är.

Torbjörn

I dagens Sydsvenskan tar huvudledaren upp en mycket aktuell fråga som diskuteras alltför lite inom svensk högre utbildning och av politiker och arbetsmarknadsföreträdare: behovet av bildning.

”Akademiska utbildningar värderas inte sällan utifrån hur många som tar examen och efter studenternas anställningsbarhet. Och från politiskt håll hörs resonemang om hur fler gymnasieungdomar ska motiveras att gå vidare till universitet och högskola. Men få tycks bry sig om vad de sedan gör där”, skriver Sydsvenskan apropå att Riksrevisionen i förra veckan släppte en rapport som handlar om akademins resurseffektivitet.

Även nu under tiden som Styr- och resursutredningen, Strut, har stötts och blötts i sektorn, har det varit slagsida åt att utreda prestationer i förhållande till resurser, om att producera studenter till ett visst pris, istället för att fundera på vad en högre utbildning ska ge för mervärde åt individen som studerar eller för samhället när studenten är färdigutbildad.
Vi borde prata mer om innehåll och kvalitet i utbildningarna, snarare än att maximera prestationer och genomströmning.

Ledningen har, inte minst prorektor Sylvia Schwaag Serger sedan hon började i Lund och med sin internationella bakgrund, lyft frågan om vikten av att bilda framtidens unga. I den anglosaxiska delen av världen är ”Liberal Arts” ett vedertaget och väldefinierat begrepp men i Sverige har vi inte riktigt motsvarande – det saknas också en bra översättning av engelskans välkända ”Liberal Arts”.

Avdelningen Externa Relationer har på uppdrag av Sylvia Schwaag Serger, tagit fram en utmärkt rapport ”An Examination of the Liberal Arts” som nyligen diskuterades i rektors ledningsråd. Den ger både en bakgrund till själva konceptet och en jämförelse av hur man arbetar med Liberal Arts vid ett antal universitet i USA, Storbritannien, Asien och Europa.

I tider av omställning, där fakta och kunskap är lätt tillgängliga digitalt och dessutom i enorma mängder, när globaliseringen innebär komplexa utmaningar och när nya tillväxtområden och nystartade företag har behov av att koppla samman framväxande teknologier med traditionell kunskap för att kunna hitta nya användningsområden, är kanske den viktigaste uppgiften vi har inom högre utbildning att rusta studenterna med (allmän)bildning och god analytisk förmåga. God analytisk förmåga kräver  att du har möjlighet att koppla samman erfarenheter och kunskaper från olika områden med varandra.

Gunnar Wetterberg, historiker, författare och samhällsdebattör och ledamot i Lunds universitets styrelse, är också inne på bildning och den kraft som finns i en högre utbildning i en nyligen publicerad krönika i Expressen. ”Att inte ta vara på de högutbildade är ett stort slöseri. Den skolade och systematiska analysen gör det möjligt att komma på nya tillämpningar och använda resurserna bättre och mer effektivt”, skriver han.

Likaså är den paradox han beskriver intressant: ”Min avbrutna forskarutbildning har aldrig gett mig något jobb – men det har alltid varit historian som hjälpt mig att klara dem jag fått.”

Och Gunnar Wetterberg är inte ensam – det finns många exempel i Sverige och i världen på framgångsrika ledare – inom politik, offentlig sektor och näringsliv – som kan falla tillbaka på en klassisk bildningstradition.

Ett universitet som Lunds har alla möjligheter med sin bredd att kunna erbjuda studenter att läsa över ämnesgränser och kunna skaffa sig en bred och bildad bas innan de eventuellt går vidare och specialiserar sig.
Vi tittar nu på hur vi skulle kunna skapa ett sådant ”Liberal Arts”- program vid Lunds universitet. Det ska bli mycket intressant att se hur det utvecklar sig framöver.

Torbjörn

Akademin är en konkurrensutsatt och i många fall elitistisk verksamhet där forskare slåss om resurser. Den som inte producerar på tillräckligt hög nivå riskerar att bli utan anslag. Under dessa förutsättningar är det en utmaning att samtidigt ta ett stort ansvar för att vara en god arbetsgivare som ger bra villkor för anställda.

Vi har länge arbetat med hur vi kan förbättra och tydliggöra karriärvägarna på Lunds universitet och arbetet har letts av professor Mia Rönnmar.

Att det finns goda och tydliga karriärvägar är viktigt för verksamhetens kvalitet – en god arbetsgivare ser till att anställda har möjlighet till karriär och en trygg anställning. Det är också ett berättigat krav från anställda när de börjar sin anställning vid universitetet.

När vi nu har en ny policy för lärares och forskares karriärvägar, samt en reviderad anställningsordning – styrelsen beslutade de båda dokumenten vid mötet i förra veckan – ser jag dessa dokument som viktiga milstolpar för att vi ska kunna förbättra arbetet med att öppna upp karriärsystemet genom utlysningar i konkurrens, satsa på karriär- och kompetensutveckling och att det ska finnas möjligheter att befordra till högre anställning under olika steg i den akademiska karriären.

Policyn består av sju målbilder och vägledande principer.

1. Utveckla det strategiska, långsiktiga och proaktiva arbetet med goda och tydliga karriärvägar, rekrytering och kompetensförsörjning på alla nivåer i organisationen.
2. Utveckla arbetet med rekrytering, och säkerställ att alla rekryteringsprocesser noga iakttar principer och regler om likabehandling, saklighet och transparens.
3. Använd meriteringsanställningar – särskilt biträdande universitetslektorsanställningar, men även postdoktorsanställningar – i stor utsträckning, och som ett tydligt steg i ett sammanhållet akademiskt karriärsystem.
4. Minska användningen av forskaranställningar betydligt med målet att så långt som möjligt undvika tillsvidareanställningar som forskare och forskaranställningar på deltid med låg sysselsättningsgrad.
5. Utveckla stödet för akademisk meritering, kompetensutveckling och karriärutveckling.
6. Utveckla det aktivt förebyggande och systematiska arbetet med jämställdhets- och likabehandlingsfrågor.
7. Utveckla Lunds universitet som internationellt lärosäte, och säkerställ att det finns ett internationellt perspektiv i all verksamhet samt att universitetet är attraktivt och inkluderande för internationella medarbetare.

Den som vållat mest diskussioner i verksamheten under arbetets gång är punkt fyra. Forskaranställda används mer på vissa fakulteter än på andra och för arbetsgivaren finns det många fördelar med den här typen av anställning, framförallt för att det är en flexibel anställningsform. Men forskaranställningarna är problematiska av flera anledningar. En forskaranställd får enbart undervisa i begränsad omfattning och får inte lov att examinera. Utan en anställning där man inte prövats som lärare, t.ex ett lektorat, är det svårare att göra karriär, ofta blir en sådan anställning i akademin en återvändsgränd. Jag hoppas och tror att vi inom ett antal år använder forskaranställningar i betydligt lägre grad än idag.

Även Anställningsordningen är reviderad så att den nu är tydlig och pedagogisk för alla som arbetar med rekrytering såsom lärarförslagsnämnder och handläggare. Nu är det t.ex mycket tydligt i anställningsordningen vad som står i lagen och vad som är lokala föreskrifter.

Det är ett mycket grannlaga arbete som ligger bakom arbetet som Mia Rönnmark och teamet runt henne har gjort och vi har nu tagit ett stort kliv framåt genom att tydligt peka ut universitetets målbild och ambition samtidigt som det finns ett bra stöd i processen.

Torbjörn

Lunds universitet ska alldeles snart skicka sitt remissvar till Styr- och resursutredningen, Strut, och igår var det uppe i styrelsen för beslut. För sektorn är det en mycket viktig utredning och vi har länge vänt oss till regeringen för att få till stånd en förändring av hur sektorn styrs och resurssätts.

Utredningarna genom åren har också varit många, vilket utredaren Pam Fredman visat i en historisk översikt i utredningen.

Det har inte varit ett lätt uppdrag för Pam Fredman som utredare. Samtidigt som många i sektorn vill se en förändring har utredningen varit bakbunden av att förslagen inte får vara kostnadsdrivande. Och när förslagen på förändring presenterades och nu har diskuterats under en längre tid, både internt och externt, har en hel del frågor väckts kring vilka konsekvenser som förslagen får.

Strut har gått ut på internremiss under våren och även i de diskussionerna har man velat se förändringar men inte nödvändigtvis på så sätt som nu har presenterats. I remissvaret är vi dock positiva till flertalet av utredningens förslag.

Några saker har lett till större diskussioner än andra såsom förslaget om förändrad resurstilldelning till grundutbildningen. Ingen är förtjust i det nuvarande s.k prislappssystemet där olika utbildningar får olika ersättningar från staten. Men det förslag på förändring som presenteras i utredningen med en schablonersättning som sedan lärosätena själva får råda över har heller inte mottagits väl och det hjälper inte att ta bort prislappar när problemet egentligen är något annat – dvs att grundutbildningen är kraftigt underfinansierad. Vi har därför avvisat förslaget gällande resurstilldelningen till grundutbildning.

Det har också blivit tydligt i diskussionerna att flera förslag skulle påverka fakulteterna olika, alla har olika förutsättningar och villkor och det visar hur komplex styr- och resursfördelning är, inte minst på ett brett universitet med skilda verksamheter. Jag hade ändå önskat att vi internt hade haft större tillit till vår egen förmåga att styra och fördela resurserna och att när vi önskar större autonomi från staten även är beredda att ta ansvar för den.

Jag har länge pratat om ett samlat anslag för forskning och utbildning samt ett större basanslag för forskningen. Ett större basanslag skulle ge lärosätena mycket större möjligheter att ta strategiskt och långsiktigt ansvar både för att utveckla forskningen och för forskares karriärer. Ett samlat anslag för forskning och utbildning skulle ge oss större möjlighet att sammanfläta forskning och undervisning. I vårt svar betonar vi dock att ett ökat basanslag till lärosätena inte får innebära att Vetenskapsrådets viktiga roll att bedöma och finansiera forskningsanslag och nationell infrastruktur försvinner.

Inledningsvis i remissvaret tar vi också upp några helt grundläggande faktorer som inte finns med i utredningen men som vi menar är helt centrala för lärosätenas möjlighet att utvecklas framöver.
Den högre utbildningen är underfinansierad och detta tas inte upp i utredningen trots att det är här som kanske det största reformarbetet för högre utbildning behöver ske. Kraven från statsmakten och det omgivande samhället har ökat under en längre tid vilket lett till fler och mer komplexa uppdrag för lärosätena, utan att grundersättningen har utökats. Det handlar t.ex om att lärosätena har fått utökade uppdrag för studenters hälsa och studier, för att ta emot nya studentgrupper och att ta en större roll för det livslånga lärandet.

Vi passar också på att föra fram, inom ökad autonomi för lärosätena, att vi behöver få större möjligheter att råda över våra lokaler, både vad gäller avtal och ägande.

Slutligen. Lunds universitet efterlyser gemensamma finansieringsmodeller och delat ansvar för tyngre forskningsinfrastruktur mellan lärosäten, råd, externa finansiärer och regering. Detta är nödvändigt för att Sverige som forskningsnation och ska kunna bygga upp anläggningar och delta i internationella samarbeten på toppnivå. Regeringen har det övergripande ansvaret för att forskningsinfrastruktur av nationellt värde garanteras långsiktig och hållbar finansiering.

Nu ska det bli intressant att se regeringens fortsatta planer för utredningen och vilka delar som de väljer att gå vidare med. Klart är att sektorn behöver ett antal nödvändiga reformer, jag hoppas att regeringen lyckas med dem. Strututredningen ger dem goda förutsättningar för det!

Torbjörn

En av våra stora finansiärer, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, KAW, har annonserat ett nytt beslut som jag tycker är alldeles lysande. Eftersom det råder dålig könsbalans i KAW:s projektanslag – forskningsprojekt som bedöms hålla högsta internationella klass och ha möjlighet att leda till framtida vetenskapliga genombrott – tar de nu ett nytt grepp för att korrigera obalansen. I snitt leds endast 25 procent av projektanslagen av kvinnor och universiteten nominerar färre än så till dem.

Från och med nästa år kommer KAW att ändra sina kriterier för att uppnå sitt mål att minst 30 procent av projektanslagen ska ledas av kvinnor. (Balansen är betydligt bättre i såväl Wallenberg Academy Fellows som i Wallenberg Scholars). Av de 20 projektanslag som de räknar med att finansiera 2020 ska alltså minst sex ledas av kvinnor.

Jag hör redan upprörda röster som ropar – akademin ska vara meritokratiskt och inte könskvoterat och ge kvinnor företräde på mäns bekostnad. Men KAW kommer inte att kvotera in kvinnor. De kommer helt enkelt att finansiera färre projektanslag om det krävs för att säkerställa det 30 procentiga målet.

Nu väntar KAW sig, med rätta, att vi lärosäten ska bli bättre på att nominera fler starka forskargrupper där huvudsökanden är kvinna. Jag hoppas att vi alla kan leva upp till dessa förväntningar, allt annat vore ett misslyckande för vårt jämställdhetsarbete inom akademin.

KAW:s måltal ska successivt öka under 2021 och 2022 och 2023 ska minst 40 procent av ansökningarna som beviljas projektanslag ha kvinnliga sökande.
Att forskningsråden och finansiärer är delaktiga och drivande för att öka jämställdheten inom akademin (främst gäller detta höga positioner inom akademin såsom professorer och som ledare för forskargrupper som får stora anslag) är utmärkt.

Jag vill även rekommendera min kollega Kerstin Thams debattinlägg i Sydsvenskan i samband med att ett 80-tal rektorer och vicerektorer från olika universitet i Europa nyligen samlades på Malmö universitet för att diskutera jämställdhet. Nu är alla i just det nätverket, EWORA, kvinnor, men detta är ingen specifik kvinnofråga, det är en fråga för hela akademin och samhället, män som kvinnor.

Torbjörn

Lunds universitet har genom åren varit synnerligen framgångsrika i att attrahera anslag till stora, tvärvetenskapliga miljöer såsom Linnémiljöer och Strategiska forskningsområden, SFO:er.

SFO:erna beslutades av regeringen 2009. Satsningen innebar att ett antal svenska forskningsområden som bedömdes ligga i den internationella forskningsfronten eller ha potential att nå dit skulle tilldelas medel. Lunds universitet får runt 190 miljoner kronor årligen för de sammanlagt tolv områden som vi har själva eller delar med andra universitet.

SFO:erna var en tioårig satsning. Vetenskapsrådet med flera finansiärer utvärderade programmet i halvtid för regeringens räkning och vi har nu kommit till en punkt där SFO:erna behöver reflektera över de effekter som kommit ur denna historiskt stora satsning. Inte minst är det viktigt för att kunna formulera visioner och mål för SFO:erna i framtiden.

Det är ännu oklart hur regeringen tänker utforma en utvärdering nu efter tio år, vi väntar på att forskningsråden ska få direktiv för detta. Vi väntar också en kommande forskningsproposition till hösten 2020 och det är inte omöjligt att regeringen i den tydliggör hur de har tänkt kring fortsättningen av SFO:erna.

Den kanske viktigaste effekten som vi har sett är att flera SFO:er har fungerat som rekryteringsnoder som har attraherat unga forskare.
En annan effekt är att forskningsområdena blivit mer enade och definierade vilket stärkt och samlat kompetens. Några intressanta fakta: SFO:erna engagerar 20 procent av LU:s personal och nära 30 procent av Lunds universitets totala publicering för 2018 utgjordes av SFO-publiceringar.

Miljöer på tvärs av den här storleken har också bidragit till nya möjligheter såsom att formera och ansöka om ett kompetenscentrum inom nano. Många tillämpade avknoppningar har också sett dagens ljus i SFO:ernas kölvatten.

Det är nu otroligt viktigt att vi bibehåller all den kompetens som har skapats i dessa miljöer och tar vara på den erfarenhet och kunskap som de genererat genom åren och vi har redan byggt upp ett system för återrapportering.

Det är också viktigt att regeringen ser, vilket vi har facit på efter tio år, att det tar tid att bygga upp och formera excellenta miljöer som håller internationell toppklass. Det krävs ledarskap, visioner och möjlighet att bedriva nyskapande forskning samt ett konstruktivt samspel mellan linjestrukturen och miljöerna för att lyckas. Inte alla lärosäten har kapacitet och bredd att ansvara för och förvalta ett sådant arbete.

Vi behöver nu en regering som lägger en forskningsproposition med tydligt fokus på excellens och som gör stora och långsiktiga specialsatsningar i SFO:ernas anda. Om Sverige i framtiden ska vara en ledande forsknings- och kunskapsnation måste satsningarna göras där möjligheterna är störst att nå excellens.

Torbjörn

Detta veckoslut är speciellt för universitetet av flera anledningar. Idag är det dags för doktorspromotion och de doktorer som under det senaste året avslutat sin forskarutbildning och försvarat en doktorsavhandling vid Lunds universitet firas. Promotionen är den högtidligaste ceremonin vi har för att hylla forskningen vid Lunds universitet.

På söndag inträffar ytterligare en händelse som är mycket viktig för universitetets forskning och utbildning, nämligen EU-valet. Hur EU styrs och utvecklas i framtiden får stor betydelse för vår sektor och Sveriges förmåga att kunna lösa de stora samhällsutmaningarna såsom klimatet.

Internationellt forskningssamarbete behövs för att hitta och implementera lösningarna och det är viktigt att påpeka i dessa tider med polarisering, isolering och nationalistiska strömningar. De flesta länderna i världen är små och behöver varandra. EU är en mycket viktig och stor samarbetsnod och anslagsgivare för forskare vid Lunds universitet.

EU-samarbetet och andra internationella nätverk är också betydelsefullt för studenters möjligheter att röra sig mellan lärosäten i världen. Utbyten och rörlighet ger unga ny kunskap och breddade perspektiv som de sedan tar med sig tillbaka hem och i sina fortsatta studier och yrkesliv.

Vi ser idag unga som demonstrerar och marscherar för klimatet över hela världen, de delar framtid och de delar kunskap och vilja till förändring. Vi som universitet behöver göra allt vad vi kan för att den unga generationen ska få en ljus framtid – med forskning, utbildning och innovativa lösningar. För att lyckas krävs gemenskap, öppet sinne och samarbete över gränser.

Låt mig i sammanhanget särskilt nämna Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s Högsta domstol och jubelhedersdoktor vid Juridiska fakulteten. Hon menar att de tankar och synsätt hon exponerades för under sin tid i Sverige under 60-talet – här fanns bland annat en annan syn på yrkesarbetande kvinnor – har präglat hela hennes fortsatta arbete som jurist – en karriär som gjort henne till en av USAs mäktigaste kvinnor idag.

Ruth Bader Ginsburg får härmed symbolisera hur viktigt det är att kunna studera utanför det egna landets gränser, kunna jämföra hur andra gör och ta med sig erfarenheterna för att förändra på hemmaplan.

För den som vill följa hur det går i EU-valet och samtidigt höra forskare föreläsa med olika infallsvinklar på EU hålls valvaka på Statsvetenskapliga institutionen på söndag.

Så låt oss fira idag, inte bara forskningen, utan även det faktum att vi alla svenskar har möjlighet att rösta i fria, demokratiska val. Det har ju inte alltid varit så. Idag, den 24 maj, är det exakt 100 år sedan som Sverige beslutade att införa allmän rösträtt för kvinnor.
Torbjörn

Högre utbildning hamnar ofta i fokus – inte minst när man pratar om arbetsmarknadspolitiska åtgärder, matchningsproblem mellan utbildning och arbete eller industrins behov av fortbildning när ny teknologi tagit plats eller andra förändringar gjort att stora omställningar i verksamheten behövs.

Kraven som ställs på universiteten och högskolorna från statsmakten och näringsliv är att de inte bara ska utbilda för framtidens yrken – även om ingen riktigt kan veta hur samhället ser ut om tio till tjugo år – utan studenterna ska också vara nyttiga från dag ett som de examineras och stöpas utifrån det behov som arbetsgivarna har för tillfället. Högre utbildning ska dessutom bidra till ökad livskvalitet för individer och till att bildningsnivån i samhället är hög.

De behov som högre utbildning ska täcka är med andra ord många. Och vad är egentligen universitetens roll i samhället – förutom det mest uppenbara: att forska, samverka samt utbilda studenter som behöver legitimation för att kunna utföra ett yrke, gå vidare i en forskningskarriär eller komma ut med djupa kunskaper och en kritisk och självgående arbetsmetodik i ryggen som krävs för kvalificerade arbeten?

Och hur stort ansvar har lärosätena för att upprätthålla utbildningar som blivande studenter inte vill söka? Det är inte oväsentligt att vissa yrken har haft dålig löneutveckling eller allmänt ogynnsamma villkor, och därmed blir oattraktiva att utbilda sig till – även om utbildningen i sig är aldrig så bra och ”rätt” anpassad för yrket. Det är heller inte oväsentligt att studenter är fria individer som måste få följa sin egen passion och väg i livet – inte enbart vara instrument för näringslivets behov.

Studenter och arbetsmarknad är en ständigt pågående, viktig och mycket intressant diskussion som förs på universitetet. Den inbegriper allt från studentkullar, utbildningsbehov, livslångt lärande, arbetsmarknad nu och i framtiden, omställning i samhället, nyanlända, utbildningskvalitet samt grundläggande kunskaper från grundskola och gymnasium. Alla dessa delar hör ihop på ett komplext sätt och löses sällan isolerat eller av en samhällsaktör. Fler samarbeten, färre stuprör mellan myndigheter och kanske en större vilja till innovativa lösningar borde räcka en bit på vägen för att utforma morgondagens utbildning. För detta krävs mer gemensam analys och större förståelse för olika verksamheter.

En mycket intressant rapport som tagits fram vid Lunds universitet och som presenterades för styrelsen för ett tag sedan visar att det går bra för universitets alumner att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Några intressanta fakta rörande våra alumner från rapporten:
• Hela nio av tio examinerade förvärvsarbetar tre år efter examen och den öppna arbetslösheten i denna grupp är under en procent.
• Av alla examinerade stannar drygt hälften, 52 procent, kvar i Skåne efter sina studier. Efter Skåne är Stockholm den största etableringsregionen.
• Dubbelt så många av de svenskfödda utexaminerade studenterna utvandrar jämfört med andra svenska lärosäten. Universitetet har också en högre andel utexaminerade studenter med utbytesstudier som en del av sin utbildning. Studier visar att denna grupp är mer attraktiv på arbetsmarknaden och att de har en högre etableringsgrad än andra.
• Ett år efter examen arbetar var fjärde internationell student i Sverige, de flesta inom forskning och utbildning. Så många som en tredjedel av dem är doktorander.
• Hela 80 procent av skåningarna som antagits till studier vid Lunds universitet bor kvar i Skåne tre år efter examen. Ytterligare påfyllnad får regionen av Lundaexaminerade studenter som rekryterats från andra delar av Sverige och sedan väljer att permanent bosätta sig i Skåne. Skillnaden mellan rekryterade från Skåne (6984) och bosatta i Skåne tre år efter examen (8808) är cirka 2000 personer till Skånes fördel.

Torbjörn