Under resan i USA och Kalifornien i förra veckan sammanstrålade jag med rektorskollegorna i nätverket Universitas 21 (U21) för den årliga nätverkskonferensen som i år hålls på UC Davis. Temat för torsdagens huvudsymposium – the Presidential Symposium – var Imagining the Future of Higher Education och under dagarna som jag tillbringat med kollegorna i Davis hade jag tillfälle att fånga upp ett antal tankar kring de utmaningar som lärosätena står inför. Medlemslärosätena i U21 kommer från flertalet kontinenter men trots de geografiska avstånden finns mer som förenar än som skiljer i våra tankar om nutid och framtid. Att vi är i USA just nu sätter nog till viss del tonen för de diskussioner som vi har – även i en demokrati kan universiteten attackeras från politiskt håll och den fria akademins nytta för samhället i form av välstånd och utveckling ifrågasättas.
Även lärosäten som inte är amerikanska ser samma tendenser, om än inte lika omfattande som i USA, kring hur politiken börjar ifrågasätta en fristående akademi och dess nytta. Under mötet luftades såväl reflektion som självkritik och som medicin har föreslagits ökad dialog med externa aktörer över hela den politiska skalan, även de som inte håller med eller tycker direkt illa om akademin. Att akademin hittills inte har varit tillräckligt bra på denna dialog, reflekterade vi självkritiskt över i Davis.
Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om just spänningarna mellan vad som uppfattas som en ”globaliserad elit” och ”vanliga människor”. Den spänningen finns i olika varianter över hela världen och har blivit tydlig i USA. Vi som har privilegiet att studera och verka på universitet behöver ständigt påminna oss själva och andra om att det vi bygger för att förstå mer, ta fram ny kunskap eller nya lösningar inte bara görs för vår egen skull. Den kunskap som ett universitet genererar ska komma alla medborgare tillgodo. Det är därför samverkan och dialog med det omgivande samhället är så viktigt.
Ytterligare en fond till U21-konferensen var Kalifornien där Silicon Valley och världens största techbolag har sin bas. Alla lärosäten ser AI som en stor utmaning. Vi inte bara använder AI, vi blir också använda av den och det behöver vi hantera. Och när techbolagen, som lärosätena tidigare varit samarbetspartners med nu snarare ser oss som kunder – hur ska vi hantera det? En stor utmaning är att beslutsprocesser och investeringar vid universiteten tar lång tid. När vi väl byggt serverhallar, dragit fram el och kyla och cybersäkrat tekniken är våra investeringar redan föråldrade. Det är ingen lätt nöt att knäcka, men lättare är kanske uppdraget att göra alla studenter och medarbetare AI-kunniga så att de förstår tekniken och kan göra medvetna val.
Kollegorna lyfte även under konferensen den stora utmaningen i att kunskap får allt kortare halveringstid. Här behöver man hitta snabbare vägar för det livslånga lärandet som kräver en särskild pedagogik. När det gäller AI lyfte kollegor initiativ som att erbjuda all administrativ personal vidareutbildning inom AI.
I förra veckan, ”här hemma” fattade Lunds universitet beslut om att tilldela drygt 6,7 miljoner kronor till projektet Kraftsamling Digitalisering och AI för 2025. Det inbegriper just utbildning i AI-kunskap för samtliga medarbetare och det kommer också att kunna hantera många av de frågor som handlar om AI och som berör hela organisationen och inte bara roller som lärare eller forskare för vilka vi redan har etablerade enheter. För att just fånga upp den snabba halveringstiden på kunskap och rörligheten inom AI kommer Kraftsamling Digitalisering och AI att agera som en ad hoc-organisation.
Ytterligare ett stort tema i de gemensamma samtalen i Davis var den förändrade geopolitiken som har gjort internationella samarbeten allt svårare. Det finns dock inte så mycket val för en liten nation annat än att verka internationellt och det finns en oro bland lärosätena att en teknologisk frikoppling mellan USA och Kina kommer att göra alla till förlorare. Universiteten och den akademiska internationella gemenskapen måste därför aktivt motverka deglobaliseringen. Samtidigt får vi inse att det kommer att bli svårare med samarbeten inom områden som kvantteknik, AI och halvledare och det kommer att krävas av oss att hitta de nischer där vi kan samarbeta.
Polariseringen märks också på världens campus där det framkom talrika vittnesmål om att viss hårdför aktivism alienerar andra studenter och medarbetare som väljer att tystna eller gå under radarn. Det motverkar det fria ordet på campus. Engagemang i vad som händer i omvärlden är i grunden något bra som universitet över hela världen vill främja. Det råder bred enighet om att de principer som formulerades redan i Kalvenrapporten från University of Chicago 1967 ger bra vägledning. De innebär bland annat att bojkotter, avbrutna samarbeten och diverse ställningstaganden från universiteten inte är rätt väg att gå. Vi har fört diskussioner om när aktivism på campus blir en positiv kraft. Om vikten läggs på aktivt engagemang i organisationer som kan göra skillnad i sak kanaliseras engagemanget till något konstruktivt. På campus ska utgångspunkten för yttrandefrihet vara privilegiet att få lyssna på andra istället för att överrösta dem. Här ligger en utmaning i att tänka på universitetens bredare ansvar och verka för att alla på universiteten ger tillbaka till samhället i vidare mening än bara till meningsfränder.
På Lunds universitet märker jag en stor vilja och ett stort behov av att diskutera frågor som handlar om universitetet och dess roll i ett demokratiskt samhälle. Vi arbetar långsiktigt med att förtydliga akademisk frihet och på fakulteterna och gemensamt ordnas med jämna mellanrum seminarier och panelsamtal kring frågor om forskarens och lärarens roll och ansvar, aktivism, censur och andra frågor som berör universitetets roll i samtiden. Ett exempel är det aktuella seminariet ”Hur kan vi tillsammans värna demokratin?” på Skissernas museum.
Summa summarum efter ett antal dagar i Davis: Akademin runt om i världen måste bli skickligare på att beskriva nyttan för samhället. Vår roll i samhället har blivit större, men är i grunden rätt mycket densamma sedan Humboldt. Vi måste själva förstå vart vi och samhället är på väg, omformulera vår roll och sedan klara av att ändra oss. Bara så kan vi fortsätta att vara relevanta och viktiga för samhället för lång tid framöver.
I dessa tider krävs mod och självförtroende hos alla universitetsanställda för att mäkta med alla utmaningar som väntar. Här är jag hoppfull – det finns mycket goda förutsättningar för Lunds universitet och världens akademier att kraftsamla och ta sig an framtiden!
Erik