En av de riktiga pärlorna vid Lunds universitet är Historiska museet. Det har en tredelad funktion: att medverka i forskning och grundutbildning, ta hand om regionala arkeologiska material och fynd och dessutom vara ett publikt museum som bidrar till historisk bildning.
Samlingarna innehåller tio miljoner föremål och det är väl värt att besöka museet och se någon av dess publika utställningar.
Historiska museet förvaltar också en samling med kvarlevor från runt 1700 individer som ingått i f.d. Anatomiska institutionens samling. De allra flesta är anonyma kvarlevor som togs tillvara i Lund under 1800-talet, ofta från äldre medeltida kyrkogårdar. Ett mindre antal har kommit till universitetet genom tidigare lagstiftning som innebar att personer som avlidit på fängelser eller sjukhus och som ingen gjorde anspråk på, automatiskt gick till anatomisk forskning.
Det finns också runt 50 mänskliga kvarlevor med känt etniskt ursprung som förr utgjorde en s.k. etnografisk avdelning. Dessa kom till universitetet under 1800-talet, oftast genom köp.
När universiteten samlade in mänskliga kvarlevor rådde en annan samhälls- och människosyn, både inom kyrkan och vetenskapen. Med dagens ögon förfasas vi över den människosynen, men vid universitetet är vi måna om att inte bara sätta oss till doms över den tid som var. I stället tror vi på att göra något konstruktivt av samlingen som kan bidra till upplysning och se till att dåtidens människosyn inte får fotfäste igen. Genom efterforskning och dokumentation är det viktigt att ta reda på och berätta för, inte bara studenter utan också övriga samhället, så mycket som möjligt om när, hur och varför de enskilda kvarlevorna samlades in och användes inom dåtida undervisning och forskning.
Museet har bland annat information och filmer om den anatomiska samlingen: ”Vad kan vi lära av universitetets anatomiska samling?”.
Den insamling som skedde av kvarlevor från individer från olika delar av världen, bland annat urfolk, handlade om att koppla olika raser till olika egenskaper. Denna myt har vetenskapsmän en gång varit med att skapa genom t.ex. rasbiologiska experiment och därför har universitet i dag ett mycket stort ansvar att slå hål på denna myt. Att kunna upplysa och berätta om hur samlingarna av mänskliga kvarlevor vid Lunds universitet har tillkommit är en viktig del i detta arbete.
Universitetet har också ett stort ansvar att kunna medverka till en den försoningsprocess som repatriering kan innebära. Urfolk ska kunna återfå sina förfäder och återbegrava dem och regeringen har vid ett antal tillfällen tidigare beslutat om repatriering av kvarlevor vid Lunds universitet. Överlämnande har gjorts till Australien (2008 och 2018) och Nya Zeeland (2010). Lunds universitet har också överlämnat en kvarleva till den judiska församlingen i Malmö (2005). De har alla överlämnats under mycket värdiga former och när vi i juni i år fick en ny förfrågan, från Arjeplogs sameförening, om utlämnande av en kvarleva satte den process som följer vid den här typen av förfrågan igång direkt. Riksantikvarieämbetets stöddokument används i processen, liksom internationella etiska regler framtagna av International Council of Museums. Hur ett överlämnande ska ske anges också i artikel 12 i FN:s Urfolksdeklaration.
Jag är mån om att universitetet även denna gång ska ge ett fullgott underlag till regeringen som fattar beslut om repatriering och att Lunds universitet, om regeringen så beslutar, kommer att genomföra en värdig överlämningsceremoni, där respekt för allas lika värde och mänskliga rättigheter står i fokus.
I dagens Sydsvenskan, på Aktuella frågor, skriver jag och Per Karsten som är chef för Historiska museet en replik på det debattinlägg som företrädare för Amnesty Sápmi skrev i Sydsvenskan angående de samiska kvarlevorna som finns vid Lunds universitet.
Erik