Bildning brukar liknas vid en resa – att livet igenom fylla på sitt förråd med kunskap som erhålls genom utbildning och erfarenhet från olika håll.
En sådan resa har doktorerna gjort – de har lagt fram sin avhandling, förhoppningsvis full av ny kunskap och insikter som de hittills har gjort på sin väg i livet och karriären. Och vad är då viktigare än att hylla dem för den milstolpe de passerat?
Doktorspromotionen är universitetets finaste ceremoni där fakulteterna och vetenskapen står i centrum. Med två års uppehåll är det återigen dags att vara i Domkyrkan och i år hålls två doktorspromotioner, dels för dem som avlagt prov under det gångna året (3 juni), men även för dem som gick miste om ceremonin på grund av pandemin (i morgon, 6 maj).
Även för mig som installerades som rektor under pandemin känns min första ”riktiga” promotion speciell. I vår ser vi att det mesta börjar återgå till det normala på universitetet och i samhället och ceremonier är viktiga för att förmedla inte bara tradition, utan även stabilitet och trygghet – i dessa orostider nog så angeläget för vårt välbefinnande.
Förvisso är Domkyrkans två mäktiga torn något kapade i år på grund av renovering och byggställningar strävar uppåt i konkurrens med trädkronorna i Lundagård och det syns att Kungshuset går in i ombyggnadsfas. Men är det något universitetet har lärt sig under pandemin är det att laga efter läge. Att ta sig runt ett hinder eller två på vägen mot promotion ska säkerligen gå det också.
Så i väntan på salutskotten passar jag på att säga Salve! Promotionshögtiden och försommaren är här!
Erik