I universitetsledningen har vi utkristalliserat fem K – ledord – som vi alla kommer att arbeta mycket med framöver: kvalitet, kreativitet, kurage, kommunikation och karaktär. Dessutom ett C för campusutveckling.
De tre ledorden kommunikation, kurage och karaktär ägnas särskild dignitet i det att frågorna tillägnas en vicerektor, Jimmie Kristensson, och de inbegriper akademisk frihet, universitets roll i samhället och kommunikation av denna men även arbetsmiljö, ledarskap och lika villkor.
Idag kommer jag att medverka i Debatt i Lund med rubriken ”Vem har makten över universiteten?”. Frågeställningen inbegriper akademisk frihet och universitetets roll i samhället – ämnen som också är starkt kopplade till arbetsmiljö och ledarskap. En av paneldeltagarna, Anna-Karin Wyndhamn, är forskare i pedagogik vid Göteborgs universitet men har också skrivit, tillsammans med Svenska dagbladets tidigare ledarskribent Ivar Arpi, boken Genusdoktrinen.
Jag ska inte gå in på den boken här, den får författarna själva redogöra för, men en av anledningarna till att jag kom att intressera mig mycket för universitetets roll i samhället sammanföll med ett ärende på Medicinska fakulteten som vi hanterade under min tid som dekan. Ärendet tas även upp i Genusdoktrinen och författarna har ofta hänvisat till detta ärende som ett exempel på att politiseringen av landets lärosäten har gått för långt. Där håller jag inte med, eftersom det är en allt för långtgående slutsats att dra utifrån ett antal enskilda och separata ärenden, men det kan säkert bli ett mycket intressant samtal i kväll där även Ann-Katrin Bäcklund som är föreståndare på Pufendorfinstitutet och Johan Östling som är föreståndare för Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet medverkar – så lyssna gärna på samtalet som webbsänds!
Ärendet på Medicinska fakulteten handlade om en student på läkarutbildningen som reagerade på en föreläsning som bland annat handlade om skillnader mellan män och kvinnor. Studenten menade att vissa påståenden som läraren sade, och som läraren menade att han hade sin rätt att säga, var felaktiga och stötande. Studenten ville ha detta utrett och anmälde föreläsningen.
För mig som dekan växte ärendet från att vara ett till synes rakt klagomål, till att inbegripa många för universitetet grundläggande frågor, bland annat om akademisk frihet. För vem finns denna frihet – bara för lärare eller också för studenter?
Akademisk frihet inbegriper att en forskare fritt får välja sitt forskningsområde och frågeställningar, att fritt få välja forskningsmetod, att ha frihet att presentera sina resultat utan repressalier och påtryckningar. Likaså inbegriper akademisk frihet rätten för lärare att bygga upp sina kurser, välja lämplig litteratur och utforma sin undervisning enligt rådande forskningsläge och utan politisk styrning. Och här finns anledning att vara vaksam: Ska universiteten ägna sig åt sin kärnverksamhet, fri forskning och kvalitetssäkrad utbildning, krävs att de är fria från politiska pekpinnar och att politiken inte blir alltför specifik i styrningen av forskningsanslag eller utbildningsmål.
Men helt fri är inte forskning och utbildning och har aldrig varit. Till att börja med måste även vi akademiker följa lagen, till exempel diskrimineringslagen. Dessutom öronmärker finansiärer, statliga och privata, medel för särskilda ändamål och inte sällan inom områden som anses vara viktiga för samhället t.ex. hälsa eller hållbarhet. I hård konkurrens om forskningsmedel blir många forskare utan – även om de presenterar intressanta frågeställningar och viktiga ämnen. Friheten kan heller aldrig vara total eftersom de flesta lärare och forskare samarbetar med andra och behöver anpassa sig efter den gemensamma målbild som har satts upp inom ett projekt, en forskargrupp eller på en institution.
Akademisk frihet och universitets roll i samhället kommer att behöva diskuteras ofta och mycket. Från lärare och studenter har jag hört en unison önskan om att kunna ta upp även känsliga ämnen, till exempel sådana som berörs av diskrimineringslagen. Och det ska vi självklart kunna göra men – och här kommer karaktär in – den som väljer att göra det behöver vara påläst och kunna diskutera på ett respektfullt sätt.
Den som är fri att presentera sina resultat och teorier får vara beredd på att andra presenterar sina, kanske motstridiga, resultat och teorier. Och där kommer frågan om god arbetsmiljö in. Bara på en arbets- och studieplats där vi kan bemöta våra kollegor och studiekamrater med respekt och förståelse kan vi nå verklig akademisk frihet. Påhopp och polariserad debatt bidrar inte till friheten, tvärtom. Med rättigheter kommer alltid skyldigheter.
Erik