Statsbesöket med Frankrikes president Macron som gästade Lund här veckan visar det som vi ofta säger: akademi och företag i Lund har starka internationella kopplingar. Presidenten besökte till exempel ESS som är ett samarbetsprojekt mellan tretton europeiska medlemsländer. Inom forskning är Nobelpristagare Anne L’Huillier ett utmärkt exempel – lika rotad i Frankrike som i Sverige – och är också, vilket president Macron svarade på under sin medverkan på Studentafton i onsdags, den person som han gärna hade velat se som gäst på nästa Studentafton. Frankrike, genom Université Paris-Saclay, är ett av de länder som universitetet samarbetar med i EUGLOH. Listan på samarbeten kan göras lång.
Svensk forskning håller hög internationell kvalitet men Sverige är ett litet land och forskningen i världen har ökat kraftigt. Även om resurserna för svensk forskning också har ökat så har tillväxten varit långsammare än i vissa andra länder, även om man inte ska överdrivet svartmåla Sveriges något försvagade position de senaste tjugo åren.
Icke desto mindre är det så att vi måste förbereda oss på att kunna leverera ännu mer intressant och nyskapande forskning. Det är allra främst en uppgift för oss lärosäten att anamma: vi måste skapa och underhålla starka och välfungerande akademiska miljöer, förenkla existerande arbetssätt så att vi skapar mer tid för våra forskare/lärare att ägna sig med liv och lust åt sina kärnuppgifter: att skapa och förmedla ny kunskap och hjälpa kommande generationer att göra detsamma – fast ännu bättre.
Men en viktig del för internationell forskningskvalitet handlar också om välfungerande forskningsfinansiering och nu lämnar vi vårt remissvar till utredningen FoFin – Ny myndighetsstruktur för finansiering av forskning och innovation (SOU 2023:59). Hela remissvaret finns här i pdf och universitetets hållning är i grunden positiv.
Som helhet ser Lunds universitet att hela forsknings- och innovationssystemet, inklusive regeringen, forskningsfinansiärerna och universiteten, måste bli bättre på att kraftsamla och hitta långsiktiga lösningar, vilket förutsätter bättre prioritering. Detta kräver ökade basanslag, så att universiteten kan arbeta för nya kompletta kunskapsmiljöer och har den medfinansiering som kraftsamlingen förutsätter.
I detta blogginlägg väljer jag att särskilt lyfta en av delarna i vårt remissvar, detta eftersom president Macron besökte just en forskningsinfrastruktur, ESS, granne med den nationella anläggningen MAX IV. Slutbetänkandet lämnar nämligen frågorna gällande forskningsinfrastruktur olösta. Ansatsen mot en hållbar långsiktig finansiering till forskningsinfrastruktur är välkommen, men slutbetänkandets förslag är otillräckliga. Det är Lunds universitets uppfattning att en framtida finansieringsmodell måste ha ett separat pengaflöde till storskalig forskningsinfrastruktur, direkt från statsmakten. Det är vidare inte lämpligt att annan forskningsinfrastruktur av nationellt intresse hanteras av ämnesråden. Förslaget om hantering av digital forskningsinfrastruktur tar inte tillräcklig höjd för den enorma samhällsrelevans som denna fråga omfattar och Lunds universitet anser att det behövs en separat myndighet för digital infrastruktur.
Flera remissinstanser har börjar komma in med sina remissvar och många är negativa. Inte helt oväntat är de statliga finansiärerna negativa till utredningens förslag men det är inte de som främst lider av bristerna i dagens system. Det är också oundvikligen så att ett förverkligande av FoFin skulle betyda ett enormt arbete och mycken osäkerhet för dem. Det måste man ha stor respekt för. Den viktiga kompetens och erfarenhet som Vetenskapsrådet och övriga finansiärer besitter måste överföras till de nya på ett säkert sätt. Det är nog en god idé att genomförandet sker som en flerstegsraket under flera år så att inte allt ändras på en gång.
Avslutningsvis, den kanske främsta risk som kritiskt tänkande kunskapsorganisationer likt universitet och akademier löper är att status quo alltid framstår som den mest lockande utvägen. En annan lockelse specifikt för universitetsledningarna är att man undviker i alla fall några av de kritiska granskningar som hör till jobbet.
Framför allt bygger de förföriska lockelsetonerna från status quo-alternativet på missuppfattningen att vi lever i den bästa av världar, vilket vi verkligen inte gör vad gäller forskningsfinansiering i Sverige.
Om vi inte ändrar nu, när är då den rätta tiden? Om tio år? Om femtio år? Aldrig?
Erik