På senare tid har internationalisering varit i fokus mer än vanligt för min del. Nyligen har vi haft möte i Internationella rådet och jag har deltagit i seminariet European Education Area och dess betydelse för Lunds universitet.
Att göra världen närvarande i den akademiska vardagen på hemmaplan, såväl inom forskning som inom utbildning, är något som lyftes fram av regeringens speciella utredare Agneta Bladh i betänkandet En strategisk agenda för internationalisering 2018.
Det var också något hon noga betonade som inbjuden talare vid ovan nämnda seminarium som utgick från den kraftsamling som EU gör inom European Education Area. Även Sophia Eriksson Waterschoot, direktör inom EU-kommissionens generaldirektorat för utbildning, kultur, ungdom och idrott, hade bjudits in att tala.
Medan forskningen tidigt och ganska automatiskt antog ett internationellt perspektiv dröjde det längre innan det blev naturligt för våra utbildningar. Det skedde på allvar först omkring 2005 inför Bolognaprocessen då en omfattande utveckling av nya program gjordes, med indelning i en treårig grundläggande nivå och uppföljande avancerad nivå. Framförallt för programmen utanför professionsutbildningarna ledde det till att svenska lärosäten på allvar kunde etablera sig på den internationella marknaden, inte minst Lunds universitet. Den här positiva utvecklingen fortsätter, trots införandet av studieavgifter 2011 och – vad vi kan se idag – covid-19. Inom den engelskspråkiga världen har de privata universiteten haft internationella studenter som en grundläggande faktor i sin affärsmodell, medan de flesta menar att den dominerande drivkraften för internationalisering i Sverige byggt på en strävan efter kvalitet och att hämta in en bit av världen till hemmaplan.
De integrerande ambitionerna inom EU har alltid funnits där, men inför det stora post-pandemiska återstartspaketet NextGenerationEU är målsättningen och medlen för att nå dit tydligare än någonsin förr. Universiteten i Europa har identifierats som nyckelaktörer för att återstarta och skapa det nya sköna Europa. Sådana varma känslor är förstås alltid smickrande, men alltför intensiv kärlek kan lätt utvecklas till något som tynger och kväver.
Vartåt är det då man strävar? Det är en uttalad internationaliseringsagenda som tar sin början i Europa. En nyhet är den tydligare sammankoppling mellan European Research Area som generaldirektoratet för forskning och innovation råder över och det europeiska utbildningsområdet EEA som ovannämnda Sophia E W basar över. ERA skapades 2000 och har ”ambitionen att skapa en sammanhållen, gränslös marknad för forskning, innovation och teknologi inom EU”. Ordvalet här pekar på den kanske största utmaningen som akademiska företrädare kommer att ha för att styra utvecklingen i önskad riktning: medan det finns förståelse för den högre utbildningens förändrande kraft och betydelse av välståndsbringande innovationer och den forskning som möjliggör dem, finns det inte lika utvecklad insikt i vad den nyfikenhetsstyrda forskningen betyder för samhället. Här har vi inom akademin en stor uppgift att på ett konkret sätt kommunicera exempel och att förklara de djupa akademiska värdena.
Akademisk frihet kommer att vara ett minst lika ofta förekommande tema i den allmänna debatten som idag, men tonvikten kommer troligtvis att vara en annan och resonera utifrån den styrning som uppstår när vissa områden lyfts fram som eftersträvansvärda och tilldelas betydande medel. Å ena sidan uttrycker ERA en uttalad satsning på STEM (Science, Technology, Engineering och Maths) men troligtvis är det en förhållande enkel uppgift – inte minst efter covid-19 – att försvara ekonomiämnenas och de medicinska vetenskapernas värde.
Samtidigt finns också en alltmer utvecklad insikt i att det är viktigt att utveckla förståelsen för vad som gör de demokratiska samhällena robusta och motståndskraftiga. Här ses den vetenskapliga metoden som mirakelkuren, men det måste understrykas att de samhällsvetenskapliga ämnena och, kanske i än högre grad, de konstnärliga ämnena fungerar som samhällets kanariefåglar som tidigt fångar upp hot som skaver i samtiden. Träffande är att just dessa ämnen i stater med mer totalitärt styrelseskick är mest påtagligt utsatta för direktstyre. De inriktningar som ses umbärliga för regimen kringskärs snabbt och effektivt. Att de humanistiska ämnena med den vikt som läggs vid att systematisera vårt tänkande, att pregnant förmedla detta genom det skrivna ordet och att kunna uttrycka det på flera olika språk, hör till det en framgångsrik kontinent behöver borde inte heller vara ett omöjligt budskap att förmedla.
Hur stämmer EU-kommissionens ambitioner överens med de nationella ambitioner som finns för högre utbildning, forskning och samverkan? Egentligen ligger de förväntningar EU-kommissionen har på universiteten mycket nära vad regeringen hoppas på att de svenska lärosätena ska leverera, men vår regerings attityd till en djupare integration på Europanivå är hittills avvaktande. EU-kommissionen har inte redskapen att på formell nivå göra något åt den svenska attityden, men den har något än mer effektivt – pengar.
Vad betyder allt detta för Lunds universitet? För utbildningarna formuleras inom ramen för EEA förväntningar om närmare samarbeten mellan olika europeiska universitet. För vår del sker det genom samarbetet inom European Alliance for Global Health, EUGLOH. Här utvecklas olika former för virtuella och fysiska utbyten, idéer om nya instrument för meritering av enstaka lärandemål genom micro credentials (i skrivande stund finns ingen etablerad svensk översättning) som förenklar det livslånga lärandet, samarbeten genom Collaborative Online International Learning där lärosäten i olika länder inom ramen för en kurs kan samarbeta i genomförandet, medan studenterna examineras vid respektive hemuniversitet. Det uttrycks på sikt förhoppningar om att utfärda gemensamma Europaexamina, även om de legala hindren idag ter sig svåröverkomliga.
Forskningen är redan i hög grad internationaliserad och det finns en lång tradition av mycket nära och omfattande samarbeten. Ytterligare standardisering av forskningsdata och tillämpande av principer för öppen vetenskap kan göra sådana samarbeten än enklare och förstärka den trenden, men det viktigaste arbetet är nog det på hemmaplan. Om internationalisering ska bli en integrerad del av vårt arbetssätt är det tveklöst så att vi måste göra det enklare för internationellt rekryterade medarbetare och studenter att bli del av fakulteternas inre arbete för att kunna påverka. En central fråga blir då den om språk.
Det är viktigt att svenska även framgent förblir ett språk som kan användas for intellektuella syften inom den vetenskapliga domänen. Utan det kommer universiteten att alltmer att fjärma sig från samhället i stort och riskerar att framstå som en främmande fågel. För internationella kollegor behöver vi utveckla bättre språkundervisning som är specialanpassad för behoven i råds- och nämndarbete, men vi kan också se när språkliga hybridmöten eller engelskspråkiga möten kan vara fungerande alternativ. Under alla omständigheter är och förblir svenska vårt förvaltningsspråk för beslut och styrdokument, och det är angeläget att innebörden i viktiga sådana görs tillgänglig på engelska.
I det Internationella rådet har ett flerårigt arbete utgående från vår internationella handlingsplan nu nått fram till att omsätta tankar och idéer till verkstad. Ett stort antal förslag nagelfars i detta nu och omsätts i handling. Det är ett mångfacetterat arbete där såväl små som omfattande åtgärder kan bidra med de avgörande nycklarna till ett fullt utvecklat internationellt universitet. Om vi lyckas har vi tagit flera viktiga steg mot den globala världsmedborgare som det moderna forskningsuniversitetets skapare Wilhelm von Humboldt såg som idealet för våra strävanden.
Erik