Den senaste månaden har för min del varit fylld av kontakter med departement och överläggningar med kollegor i Europa och i Sverige. Vi har diskuterat det polska EU-ordförandeskapets Warszawadeklaration till stöd för EU:s kommande ramprogram för forskning och innovation – FP10 – samt forskningens frihet.
Vad handlar det hela om? Det korta svaret är det är i utformningen av ramprogrammet som utbildningens och forskningens frihet börjar genom att forskningsprojekt värderas efter deras inneboende kvalitet och inte primärt efter hur väl de motsvarar de rådande politiska prioriteringarna.
Bakgrunden är denna: under 2024 publicerades flera rapporter i EU med utgångspunkt i stärkt konkurrenskraft för Europa, ökad frihandel och starkare inre marknad. Rapporterna med huvudförfattare Mario Draghi, Manuel Heitor och Enrico Letta fick stort genomslag. En gemensam nämnare i rapporterna är att de lyfter upp, ja i stort sett sätter på piedestal, betydelsen av universitetens utbildning, forskning och innovation för att revitalisera Europas näringsliv och ekonomi. Men säg den glädje som varar: när dessa rapporter under sommaren skulle börja översättas till konkret politik började rykten spridas i Bryssel och därmed snabbt över hela Europa att universitetens verksamheter skulle underordnas det övergripande målet att stärka Europas konkurrenskraft. Detta förnekades tappert i ord av EU:s tjänstemän, medan den nya EU-kommissionen tillträdde och formerade sin politik. Tystanden bröts när Ursula von der Leyen i januari presenterade kommissionens Competitiveness Compass for the EU där det inte fanns med några planer för ett fristående FP10.
Med den bakgrunden går det inte nog att berömma det polska EU-ordförandeskapet för den snabbhet med vilken den lyckats ena medlemsstaterna om att sätta stopp för dessa planer genom att formulera, bearbeta och argumentera för sin Warszawadeklaration. In i det sista såg det mörkt ut innan först Frankrike, sedan Tyskland och sist (ja, sist!) de nordiska länderna igår beslöt sig för att stödja deklarationen. De senaste veckorna har för min del inneburit mycket intensiv uppvaktning mot vår egen regering för att den ska förstå de övergripande värdena som stått på spel och inte blint stirra på budgeten.
Så här dagen efter att deklarationen antagits förtjänar det att betonas att vi är många som känner starkt för att vara en konstruktiv och drivande kraft och vill bidra till att vitalisera Europas idékraft, näringsliv och ekonomi. Men, det ska vara ett fritt val. Det är också en lättnad att veta att lysande forsknings- och utbildningsinitiativ som inte faller i mittfåran av kommissionens intressen slipper konstruera mer eller mindre krystade motiveringar om hur de stärker Europas konkurrenskraft. I orostider som dessa är det ett styrketecken när liberala demokratier klarar av att stå fast vid sina grundläggande värderingar, i synnerhet med tanke på vad som just nu sker på andra sidan Atlanten.
Det går slutligen inte att överdriva betydelsen av Lunds universitets medlemskap i League of European Research Universities LERU för vår förmåga att vara en stark och drivande kraft för att påverka den europeiska politiken (och svenska eftersom europeisk politik numera i hög grad är vår inrikespolitik). Genom LERU och generalsekreteraren Kurt Deketelaere har medlemsuniversiteten fortlöpande fått aktuell och initierad information, som om vi själva hade suttit med vid kommissionens interna möten, fått förklarat hur till synes orelaterade uttalanden hänger samman och hur helheten ska förstås.
Idag är jag väldigt glad att akademin vunnit denna etappseger, men framförallt glad för att Europa och Sverige har valt att hedra de värderingar som hör till den liberala demokratin. Jag är också glad eftersom detta synsätt på fri forskning lägger den bästa grunden för att stärka den europeiska konkurrenskraften.
Erik