Rättegången har inletts mot läkaren Paolo Macchiarini, tidigare forskare vid Karolinska institutet som under flera år varit föremål för Sveriges största forskningsskandal. Macchiarini har fällts för forskningsfusk och om han även fälls för grov misshandel, vilket han nu står åtalad för, återstår att se. En som tagit sig an att förklara de mekanismer som finns bakom forskningsfusk är Kjell Asplund som förra året kom ut med sin bok ”Fuskarna – om Macchiarini och andras svek mot vetenskapen”. Den 12 maj föreläser Kjell Asplund om sin bok – inbjuden av Rådet för etik och akademisk frihet.
Etikfrågorna är grundläggande för universitetens existens – ett förlorat förtroende för forskning som kunskapsbas kan få förödande konsekvenser – vi lever i en värld där åsikter och tyckande sprids som fjädrar i vinden och där blytung vetenskap kan ha svårare att lätta. Visar sig den blytunga vetenskapen på grund av fusk att väga lika lätt som fjäderdun har universiteten svårt att försvara sin position som viktig kunskapsbärare i samhället.
Att universitetsledningen har lagt extra krut på etikfrågor är därför självklart. Det har vi gjort genom en särskild vicerektor, Jimmie Kristensson, med ansvar för etikfrågor och att förstärka Rådet för etik med akademisk frihet. Rådet kommer under året bland annat att intensifiera arbetet med etikseminarier som är öppna för forskarsamhället (ovan nämnda föreläsning med Kjell Asplund är en del i detta arbete). Sedan 2021 har Lunds universitet obligatoriska seminarier i etik för samtliga doktorander.
Det finns många etiska aspekter att ta sig an rörande forskning och forskare. På senare tid har till exempel debatten om etikprövningslagen gått varm. Lagen om etikprövning av forskning gällande människor ändrades 2020 – som en följd av just Macchiariniskandalen. Den innebär bland annat att Överklagandenämnden för etikprövning, ÖNEP, har fått huvudansvaret att se till att lagen följs. Samtidigt infördes ett visst straffansvar för forskningshuvudmännen och straffsatserna för brott mot lagen höjdes. Vi har därefter sett ett antal forskare bli åtalsanmälda efter att ÖNEP konstaterat att det saknats erforderliga etikprövningstillstånd.
Syftet att ändra lagen var givetvis gott – tidigare var tillsynen av etikprövning splittrad på flera myndigheter och ärenden kunde hamna mellan stolarna. Men frågan är om de åtalsanmälningar som vi nu har sett ger rätt effekt?
Det existerar de facto gråzoner i etikfrågor i allmänhet – så även i etikprövningsfrågor. Gråzoner kan till vissa delar täppas igen med större tydlighet kring vad som gäller och ökad kunskap bland forskare. Men den absoluta majoriteten av forskare vill göra rätt och det är olyckligt om vi skapar ett etikprövningssystem som inte också tjänar som verktyg för forskare att hamna rätt i etiska frågor utan enbart blir ett forum för repressalier och ansvarsutkrävande. Jag tror att det finns en uppenbar risk att vi får ett forskarsamhälle som slutar att utföra viktigt forskning av rädsla att göra formaliafel och därmed riskera åtal. Det kan väl ändå inte vara lagstiftarnas intentioner?
Och en annan viktig fråga: vad kan vi inom akademin göra för att stötta forskare ytterligare i etikprövningsprocessen?
Även universitetets internrevision har identifierat att etikprövningstillstånd utgör en risk för förtroendeskada om inte etiska tillstånd hanteras på rätt sätt. De genomför därför en granskning av området och jag tror att deras rapport, när den är klar, kan ge oss ytterligare en fingervisning om var och hur ett förstärkt stöd i etikprövningsprocessen behöver sättas in.
Erik