Den långa traditionen av forskningssamarbete och utbyte av data och kunskap mellan USA och Europa har varit avgörande för vetenskapliga framsteg. Av världens samlade forskningsdata är det bara någon procent som härrör från Sverige och för att svensk forskning ska förbli relevant är det internationella utbytet med kollegor i USA och andra länder avgörande.
Som rektor för ett stort internationellt universitet med mängder av globala kontakter och samarbeten är det svårare än någonsin att orientera sig och staka ut en riktning för forskningen som har långa och många samarbeten med USA. Flödet av utspel från presidenten i Vita huset är enormt och reaktionerna som följer på dem minst lika omfattande. En strategi för att hantera de snabba utspelen och exekutiva orderna är att vänta tills dammet lägger sig. Det är dock förrädiskt att inta en alltför passiv hållning till utvecklingen i USA, åtminstone för universiteten och den internationella gemenskap som de ingår i. Det går inte att vara annat än djupt orolig för de hot mot akademisk frihet som framträder i USA och i flera andra delar av världen nu. Och det går inte att vara annat än djupt orolig för en ökande protektionism som hotar transatlantisk forskar- och studentmobilitet och forskningssamarbeten. De senare bygger inte sällan på delning av forskningsdata i gemensamma projekt. Utvecklingen i USA gör att europeiska universitet behöver förbereda sig på att viss forskningsfinansiering och vissa forskningsprojekt i samarbete med USA inom exempelvis klimat och hälsa kan komma upphöra på kort eller lång sikt, helt eller delvis, och på att forskar- och studentmobilitet kan komma att förändras. Enskilda lärosäten såväl som forskningsfinansiärer och regeringar på nationell och EU-nivå behöver snarast ta fram strategier för att hantera detta.
Jag skriver om detta på Aktuella frågor i söndagens Sydsvenskan, 16 mars, utanför betalvägg.
Erik