I förra bloggposten skrev jag om ett antal utredningar och uppdrag som rör sektorn och som kommit under sommaren. De föranledde en extrainsatt förbundssamling i SUHF – eftersom en del av dem kommit överraskande och krävde gemensamma diskussioner mellan lärosätena.
En annan utredning som kommit tidigare och som jag inte nämnde i förra bloggposten har också den senaste tiden mött mycket starka reaktioner från olika yrkeskårer och organisationer i landet. Det handlar om Justitiedepartementets utredning för stärkt återvändandeverksamhet (Ju 2022:12) och dess tilläggsdirektiv Dir. 2023:126 som kom i augusti. Tilläggsdirektivet är ett resultat av Tidöavtalet som vill se förslag på ”informationsutbyte och anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet. Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd.”
Denna anmälningsplikt, eller angiverilag som den kallas av kritikerna – och de är många – har gjort att flertalet yrkeskårer såsom läkare och lärare med flera kräver att regeringen ska stoppa utredningen av ett sådant lagförslag. I förra veckan fick även jag en uppmaning från 480 anställda forskare och lärare vid Lunds universitet. ”Vi som undertecknar detta brev vill att Lunds universitet, i likhet med regioner, kommuner, fackförbund och andra organisationer, tydligt tar ställning i denna fråga och offentligt uppmanar regeringen att lägga ner utredningen.” Liknande brev har ställts till ett antal av min kollegor.
Låt mig börja med att säga att det är en berättigad oro för vad en anmälningsplikt skulle kunna få för negativa konsekvenser. Många farhågor har redan debatterats och brevskrivarna vid Lunds universitet redogör också för flera. Jag är själv medicinare och har arbetat som läkare. En anmälningsplikt skulle bryta mot den Hippokratiska eden och vore både etiskt och praktiskt otänkbart för de allra flesta (om inte alla!) yrkesverksamma inom vård, skola, omsorg och forskning som har i uppgift att möta, hjälpa och stödja människor och där sekretess är en grundbult för att kunna utföra det arbetet. I brevet från de anställda som jag fått lyfts även en annan viktig aspekt. ”Som lärare på utbildningar vars studenter skulle beröras av en sådan anmälningsplikt i sitt arbete, ser vi med oro på utvecklingen. Vi menar att en sådan lag skulle ställa oss som lärare – och i förlängningen oss som universitet – inför en omöjlig situation: att undervisa studenterna i professionens grunder och etiska principer, samtidigt som vi ska lära ut att de som offentliganställda ska bortse från den professionella etiken och anmäla patienter, brukare och klienter.”
Jag är alltså med utgångspunkt i min bakgrund principiell motståndare till en anmälningsplikt. Men så vitt jag vet finns inget sådant skarpt lagförslag på bordet. I detta aktuella fall får vi se om utredningen så småningom kommer med ett sådant förslag (slutbetänkandet har förlängts till september 2024) och om det berör verksamhet vid Lunds universitet t.ex. utbildning eller praktik. Där är vi inte nu. Berörs vi av en utredning får universitetet lämna synpunkter genom remissförfarandet och det gäller också i fall där vi har kompetens inom sakområdena. Jag utgår från att detta kommer att gälla även för den nu aktuella utredningen. I remissvar är det universitetets uppgift att samla kompetens för att ge ett så brett, relevant och kunskapsbaserat underlag som möjligt till de politiska beslutsfattarna. De synpunkter som nu förs fram i protestbrevet kan då vara en del i ett sådant underlag i universitetets svar.
Det är inte en rektors och myndighetschefs roll att offentligt uppmana regeringen att stoppa en utredning eller ändra ett direktiv. Regeringen har rätt och demokratiskt mandat att utreda olika samhällsfrågor. Man kan tycka vad man vill om olika utredningar och lagförslag – och som sagt – det har kommit flera utredningar och uppdrag rörande sektorn som sektorn ställt sig frågande till på senare tid. Det innebär inte att jag som rektor ställer krav på att de ska stoppas. Det är i dialog, främst med utbildningsdepartementet, som jag framför synpunkter eller förslag rörande universitetet eller sektorn.
Jag tycker dock det är fullt rimligt att yrkeskårer som är oroliga lyfter frågan om anmälningsplikt i den allmänna debatten och samtalet. Och jag uppskattar engagemanget hos medarbetarna som är oroade och delger mig sina synpunkter. Men jag tycker också det är viktigt att universitetet som myndighet följer den demokratiska ordning som finns i landet där det är de folkvalda politikerna som initierar utredningar och föreslår och stiftar lagar. Det är de folkvalda politikernas roll i riksdagen att rösta för eller emot. Universitetets roll är att vara en pålitlig, robust och kunskapsbaserad röst i detta vårt demokratiska samhälle.
Erik
