Så här i slutet på året har jorden alldeles strax gått sin omloppsbana runt solen och vi kan lägga ytterligare ett år bakom oss. Om himlakropparnas rörelse vet vi idag en hel del tack vare grundforskningen, men dagligen görs nya upptäckter om hur världen och universum fungerar. En del har sådan sprängkraft att de helt kullkastar rådande världsbild, som när Copernicus på 1500-talet med sin vetenskap utmanade kyrkans idé om Jorden som alltings mittpunkt. Andra upptäckter är mer försynta och kan behöva ligga till sig för att i samband med nya upptäckter komma till nytta. Ytterligare några flyger inte alls. Sådan är grundforskningens natur, liksom att någon tar vid där någon annan slutar, i en ständigt pågående utvecklingsprocess.
I veckan hölls Nobelfestprisceremonin och det är den största hyllningen vi har till grundforskningen och de vetenskapliga framstegen. Det är alltid en magiskt glittrande kväll och årets upplaga utgjorde inget undantag. Men det fanns ändå ett stråk av mörker i Stockholms stadshus detta år. För precis som när Copernicus och hans efterföljare lade fram för sin tid oönskade bevis, utmanas vetenskapen idag från flera håll. Böcker, idéer och vetenskapsområden inte bara ifrågasätts utan förbjuds när länder går i mer autokratisk riktning – och de gör de runt om i världen. I år var inte bara de många Nobelpristagarna från amerikanska universitet i fokus, utan också oron för de konsekvenser som det amerikanska styrets autokratiska metoder har fått för amerikansk forsknings- och utbildningspolitik. Året som gått har gett mig än mer övertygelse om att universiteten gemensamt och samhället i stort behöver stå upp för vetenskap, demokrati och akademisk frihet.
Och vad gäller Copernicus så är han nu högaktuell, femhundra jordsnurr efter sin död, åtminstone på Lunds universitetsbibliotek. Där har man nyligen hittat ett sedan länge gömt och sällsynt exemplar av hans bok ”Om himlakropparnas rörelser”. Och fyndet gjordes tack vare digitaliseringen – även den en revolution med vetenskapliga förtecken.
Erik