Med anledning av att aktivism och störande av politiska möten har varit uppe till debatt och diskuterats flitigt i media den senaste tiden skrev jag och vicerektor Jimmie Kristensson ett debattinlägg på Aktuella frågor i Sydsvenskan i fredags den 3 maj.
I inlägget redogör vi bland annat hur Lunds universitet ser på akademisk frihet och vilket ansvar akademin och andra samhällsinstitutioner som har del i det demokratiska bygget har i tider när demokratin är på nedgång i stora delar av världen och när pressfrihet och akademisk frihet är satt under press.
Debattinlägget kan du även läsa nedan:
Universiteten har inte som arbetssätt att tysta, störa eller gapa
När politiska möten stormas av maskerade personer som hotar, misshandlar och trakasserar mötesdeltagare är det ett allvarligt övergrepp på demokratin.
Landets universitet och högskolor har under lång tid oroats över att demokratin minskar i stora delar av världen, att press- och yttrandefrihet inskränks och att akademisk frihet monteras ner. Vad som förenar de tre fenomenen är att de som gör sina röster hörda i en polariserad samhällsdiskussion riskerar att utsättas för hot och trakasserier. I ett sådant landskap riskerar forskare liksom politiker och journalister att tystas. Och att tystna. Alla de institutioner i samhället som har en del i det demokratiska bygget har ett ansvar för att stävja detta. Det är ett gemensamt ansvar som kräver självrannsakan.
Utbildningsminister Mats Persson (L) har vid flera tillfällen pekat på akademin – universitet och högskolor – som fästen där åsikter tystas och aktivister får härja fritt. Regeringen har också gett UKÄ, Universitetskanslersämbetet i uppdrag att göra fallstudier om akademisk frihet. Studien ska redovisas senast den 15 maj.
Men de största problemen med hätska utspel och populism finns inte inom vetenskapen – utan snarare i den offentliga debatten och i politiska sammanhang, inte minst på sociala medier. Universiteten har inte som arbetssätt att tysta, störa eller gapa. Tvärtom. Det akademiska, vetenskapliga seminariet är en form för diskussion där olika ståndpunkter jämförs med varandra och där argumentens – och inte rösternas – styrka vinner gehör. Det pågår ständigt akademiska seminarier på universitet och högskolor, även i kontroversiella ämnen som lätt politiseras.
Universiteten har ett stort ansvar för att den kunskap som tas fram kommer samhället till godo och att den förmedlas till makthavare så att de kan fatta välgrundade beslut. Det är därför viktigt att forskare och studenter deltar i det offentliga samtalet. Universiteten uppmuntrar till det. Det är sedan upp till varje forskare att avgöra hur det bäst kan genomföras; i vilka sammanhang och i vilken omfattning de vill engagera sig. Många forskare gör också dagligen en enorm insats i dialoger med enskilda personer, grupper, politiker, företrädare för näringslivet och den offentliga sektorn.
Den akademiska friheten ger forskare mycket stor frihet att bland annat fritt välja forskningsfråga, att sprida forskningsresultat och att delta i det offentliga samtalet utan risk för påtryckningar eller repressalier.
Med akademisk frihet följer också ett akademiskt ansvar. Även företrädare för universitet och högskolor behöver rannsaka sig själva när demokrati och akademisk frihet är under press.
En av universitetens och högskolornas kanske största utmaningar framöver handlar om att behålla sin höga trovärdighet och sitt höga förtroende i ett samhälle där kunskap förväxlas med åsikter och desinformation blir allt svårare att genomskåda. Därför behövs diskussioner om etik föras parallellt – och tillsammans – med diskussioner om akademisk frihet.
Forskare som väljer att delta i offentliga debatter bör fundera på vilka etiska överväganden som behövs för att förtroendet för universitetens och forskarnas unika kompetens och bidrag till samhället inte ska erodera. Här ingår att vara öppen och ärlig kring intressekonflikter, att skilja på fakta och egna åsikter samt att fundera på när det är relevant att använda sin forskartitel i debatter eller inte.
Det har hänt att aktivister stört politiska möten, TV-sändningar eller trafik för att föra fram sina åsikter. I de fall aktivisterna har kunnat kopplas till universitet, som medarbetare eller studenter, riktas ofta blickarna mot lärosätet som utkrävs ansvar för ett – som det uppfattas – oacceptabelt beteende.
Det är inte lärosätenas ansvar eller uppdrag att styra hur medarbetare eller studenter i egenskap av samhällsmedborgare väljer att påverka politiken genom opinionsbildning eller aktivism.
Universitet ska aldrig ha någon uppfattning om, eller blanda sig i, vad studenter eller medarbetare tycker, säger eller gör som privatpersoner.
Det är varje samhällsmedborgares rätt att agera för att påverka samhället genom opinionsbildning eller aktivism. Universiteten ska alltid försvara den rätten, allt annat vore otänkbart. Det ska dock inte tolkas som att universiteten står bakom alla handlingar eller åsikter som medarbetare eller studenter ger uttryck för.
Erik