Torbjörn von Schantz

Rektors blogg

Det offentliga samtalet om utbildningsinnehåll har fastnat i kränkthetsdebatt

Vi måste kunna föra ett offentligt samtal om kvalitet och utbildningsinnehåll vid akademin utan polemik.

Men det verkar som om det offentliga samtalet har fastnat och inte kommer längre än till upprördhet över kränkta studenter.

Jag vill inte gå in på enskilda ärenden, men vi har på senare tid sett ett antal mediala debatter som rört utbildningar på medicin och samhällsvetenskap här på universitetet. Det är naturligtvis ett lätt grepp för debattörer att klumpa samman ärenden, även om de är inbördes olika, och även om de inträffat vid olika universitet, som om de vore ett symptom på samma sak: lättkränkta studenter. Eller aktivister, som studenterna kallades i en ledare jag nyligen läste: ”Akademin måste stå upp mot aktivisterna”.

De s.k snöflingestudenterna, som de nedsättande brukar kallas, blir upprörda av tankar eller idéer som går emot deras världsbild. Enligt vissa debattörer hotar de hela akademin med sin känslighet – de är lättkränkta och tål ingenting. Ska nu universiteten börja införa s.k triggervarningar också för att motverka att någon, utan att vara förberedd, läser en bok, hör ett ord, eller ser en film som kan vara stötande?, brukar den retoriska följdfrågan vara när snöflingestudenter debatteras.

Men visst, det höjs, inte minst internationellt, emellanåt röster som påbjuder förbud, exempelvis mot vissa böcker med innehåll som kan gå emot någons världsbild, t.ex vissa religiösa grupper som inte vill ha Darwins böcker i skolornas bibliotek eller i undervisningen. Dessa krav hotar demokratin och fri åsiktsbildning i första hand och ska givetvis inte få gehör vid en akademi eller någon annanstans i samhället.

Därifrån till studenter som påpekar brister i en utbildning – på goda eller mindre goda grunder – är det långt. Och jag tycker man ska vara mycket försiktig med att utmåla studenter som snöflingor och lättkränkta.

Har vi så låg självkänsla att vi inte, som akademi, kan ta återkoppling – ibland till och med frän kritik – från studenter utan att i samma andetag säga att den akademiska friheten är hotad? Och vad säger det om oss som lärosäte, när vi ena stunden ivrar det grundmurade studentinflytandet, men i nästa stund förkastar studenternas rättmätiga försök till inflytande?

Den akademiska friheten är mycket viktig. Universiteten ska stå fria från påtryckningar från omvärlden och försvara utbildningens och forskningens frihet, integritet och kvalitet. Det innebär att en student mycket väl kan utsättas för ”obehagliga” kunskaper i den mening att den kunskap som presenteras för studenten vid ett universitet, och som ska vara förankrad i forskning, kanske inte alls stämmer med studentens tidigare världsbild.

Forskare är för all del inte heller alltid överens och det är ju inte ovanligt att forskare kullkastar tidigare teorier eller föreställningar. Inom akademin är därför det kollegiala systemet viktigt – att forskare, peers, läser och bedömer varandras arbeten för att se om de håller tillräckligt hög kvalitet.

En trygg plats i den mening att universitetet ska undvika att presentera forskning eller kunskap som kan uppröra studenter eller andra är och ska inte universiteten vara.

Men trygg ska man känna sig på ett universitet, oavsett vad man har för uppfattningar, åsikter eller idéer. Diskussioner och debatter ska föras respektfullt. Vår värdegrund är också förankrad i de lagar som en svensk, statlig myndighet ska följa. Vår verksamhet ska värna demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning och med respekt för allas lika värde.

Det kan vara på sin plats att förklara att utbildningar utformas av varje institution, i kollegiala diskussioner och med prefekten som högst ansvarig för de utbildningar som ges vid respektive institution. Utbildningar är inte huggna i sten utan innehåll och utformning ändras i takt med att kunskapsbilden ändras. Nya behov tillkommer – inte minst i professionsutbildningar – och vissa kunskaper anses kanske inte längre vara relevanta. Som rektor förlitar jag mig på kollegialiteten och att lärare och forskare inom varje ämne är bäst lämpade att avgöra var kunskapsläget inom respektive ämne ligger och utformar en högkvalitativ utbildning med relevanta ämneskunskaper.

Att den akademiska friheten ska hållas högt hindrar inte att studentinflytandet ska värnas. Studenter har inte alltid rätt. Men det har inte heller alltid lärare.

Torbjörn

18 februari, 2020

Inlägget postades i

Allmänt