Som Champions Leagueklubbar – både elitspelare och påläggskalvar behövs

Jag gillar egentligen inte sportmetaforer men skriver ändå en nu: ett väl fungerande universitet är som en Champions League-klubb där man både rekryterar internationella stjärnor för spel i högsta division men även ser till att odla nya talanger på hemmaplan, som antingen växer in i det egna klubblaget eller söker sig vidare till något annat utanför den egna arenan.

Jag refererar ofta till elituniversiteten i USA såsom Stanford och Berkeley och menar att det inte går att applicera deras sätt att bedriva forskning på våra svenska universitet. I USA är de främsta universiteten oerhört kapitalstarka (äger privata medel), elitistiska och villkoren för forskare som vill vara kvar inom akademin är inte sällan hänsynslösa. Den amerikanska elitmodellen är ingen förebild i mina ögon.

Idag har jag återigen fått tänka på villkoren för svensk forskning genom att jag deltagit på ett mycket intressant seminarium, ”Forskningens rekrytering och förnyelse”, som anordnats av Kungl. Fysiografiska sällskapet i Lund . Ett drygt tiotal föredragshållare, från LU, övriga Sverige men också internationella, har vänt och vridit på seminariets tema: forskningens förnyelse, tillväxt och utveckling.

Det som slår mig är att man pratar så mycket om elitforskning, som om det enbart är Nobelpris som räknas som framgångs- och kvalitetsmått. Bill Hansson, direktör för det tyska Max Planckinstitutet i Jena, menade t.ex. att Sverige inte kan förnya sin forskning eftersom vi inte har förmågan att erbjuda de villkor och resurser som man kan på de starka forskningsinstituten såsom Max Planck.

Jag är kritisk till detta resonemang. Max Planck har förvisso fått fler Nobelpris än vad hela Sverige har fått sedan 1950-talet. De har enorm framgång vad gäller att rekrytera högpresterande forskare från andra länder. Men de lever ju i huvudsak vidare genom att rekrytera nytt humankapital från utlandet. Och på vilket sätt kommer då institutets kunskap landets studenter tillgodo? Vem i det tyska systemet tar ansvar för att höja utbildningsnivån i landet, få fram högkompetenta studenter och därmed morgondagens beslutsfattare? Skattebetalarna vill väl rimligtvis inte bara få nya forskningsupptäckter för sin skattepeng utan även välutbildade medborgare?

Jag har också mycket svårt att se hur man som forskare kan förnya sig och sin forskning utan att ha unga, nyfikna studenter i sin nära omgivning, studenter som ifrågasätter och kommer med nya infallsvinklar. Jag menar att kopplingen mellan forskning och grundutbildning är en förutsättning för hög kvalitet i grundutbildningen.

Torbjörn

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.