Skyll inte låg utbildningskvalitet på studenterna

Häromdagen fick historieprofessor Dick Harrison stort genomslag på en debattartikel som han publicerade i Svenska dagbladet.
”Den svenska högre utbildningen, åtminstone den som bedrivs på arbetsplatser likt min, har havererat”, skriver han bland annat.

Harrison sätter fingret på ett problem som många av oss inom högskolan har lyft länge, nämligen att kvaliteten på utbildningen är på väg att försämras. Så när nu Dick Harrison bidrar till att få upp utbildningskvaliteten på agendan är det naturligtvis jättebra. Dessvärre tycker jag att professorns analys över vad som bidrar till försämrad kvalitet har, för att använda Harrisons eget uttryck, havererat.

Harrison väljer att vinkla debatten mot okunniga studenter och, enligt honom, bruket av lägre ställda krav och ”snällseminarier” för att få genomströmning av studenter. Där Dick Harrison klagar på studentkårernas inflytande som en del av problemet, menar jag att det är just studenterna och kårerna som bidrar till att driva kvalitetsfrågorna framåt. Det är ju studenterna som vill ha och behöver en god, konkurrenskraftig utbildning. Så det faller på sin egen orimlighet att vi skulle göra studenter, eller någon annan, en tjänst genom att examinera studenter i snällseminarier eller genom sänkta krav. Inte ens för att få ut den sista slanten för studenten vid examenstillfället.

Alla studenter har rätt att ställa höga krav på oss som utbildare: vi ska kunna tillhandahålla kontakttid med lärare, labbtid och undervisningstimmar. Studenter ska ställa höga krav på pedagogiskt skickliga lärare som brinner för att lära ut och inte ser lärargärning och studentkontakt som ett nödvändigt ont. Studenter ska inte vara rädda för att påpeka brister eller framföra önskemål kring hur utbildningen kan utvecklas eller förbättras.

Jag är övertygad om att det inte är studenterna med krav som bidrar till sämre utbildningskvalitet. Däremot bidrar vår finansieringsmodell till just detta. Jag och mina rektorskollegor har med jämna mellanrum uppvaktat landets politiska ledning
angående produktivitetskravet (i realiteteten ett besparingskrav) som har gjort att utbildningsanslagen till högskolesektorn under perioden 1997-2013 minskat med minst 15 miljarder kronor. Samtidigt har antalet utbildningsplatser ökat med drygt 100 000 eller mer än 50 procent. När både fler studenter ska utbildas och de dessutom är mer heterogena som grupp än tidigare, ställer det givetvis andra krav på universitetet som utbildningsanordnare.

De svenska universiteten och högskolorna har svårt att nå sin fulla potential med de nedskärningar inom utbildning som vi levt med under många år och som inneburit allt färre lärarledda timmar för studenterna. Vi ska vara medvetna om detta och fortsätta framföra detta till politikerna. Men att skylla sämre utbildningskvalitet på den nya generationens studenter i såväl svepande som ovetenskapliga påståenden, det är inte förtroendeskapande, särskilt inte för en professor.

Än så länge kan Lunds universitet hålla fanan högt. Vi kommer mycket väl ut (i de allra flesta fall) när Universitetskanslerämbetet (UKÄ) granskar våra utbildningar och tar stickprov på examensarbetena, detta gäller även Harrisons eget ämne historia. UKÄ bedriver ju sitt kvalitetsgranskande arbete just för att säkerställa att landets utbildningar håller hög kvalitet. En bidragande del i det goda kvalitetsarbetet vid Lunds universitet är det starka studentinflytandet. Så jag uppmanar studenterna: fortsätt ställa höga krav på Lunds universitet och era lärare! Tack för att ni är besvärliga och inte låter oss slå oss till ro!
Torbjörn

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.