Priset som jag är avundsjuk på

Mitt i den senaste tidens heta debatt om utbildningskvalitet och kunskapsnivåer inom universitet och högskola har Universitetet hållit sin årshögtid. Där delas ett av våra finaste priser ut: nämligen studenternas pedagogiska pris till lärare som ger det där extra för att förmedla kunskap. Det är ett pris som jag är riktigt avundsjuk på eftersom det ligger fantastiska lärarprestationer bakom det, och – inte minst – studenternas uppskattning av dessa.

I år var det Magnus Hillman på Institutionen för kliniska vetenskaper, Anna Houmann vid Musikhögskolan och Elisabeth Högdahl på Institutionen för service management och tjänstevetenskap som prisades. Stort grattis!

Och vilket imponerande tal Anna Houmann höll, fullt av engagemang och lust till lärandet och med en sådan respekt för och glädje över sina studenter och deras förväntningar och krav! Även högtidstalaren Elsa Trolle Önnerfors vid Juridiska fakulteten höll ett mycket inspirerande tal om utbildningsfrågor och högskolepedagogik. Det är lärare av den kalibern jag själv önskar att jag vore.

Jag har tidigare sagt, bland annat här på bloggen, att ett personligt och prioriterat mål för mig som rektor är att höja undervisningens status. Under årshögtiden fick jag ytterligare en påminnelse om hur viktigt det är att vi ser och uppmärksammar goda pedagoger och att vi ger lärare tillräckliga resurser, inte bara i form av pengar, utan i form av handledning, fortbildning och utrymme till att utveckla sina ämnen.

I mitt tal tog jag bland annat upp att forskning och utbildning är sammanflätade i universitetslärarnas uppdrag. Detta ömsesidigt befruktande samspel skiljer universitetets utbildning från andra utbildningsarrangörers. Samspelet kräver att vi vidareutvecklar våra verktyg att bedöma pedagogisk förmåga vid lärartillsättning och att vi uppmärksammar goda lärarinsatser. Det handlar också om att undervisningens behov måste vägas in tydligt vid ledigkungörelse av anställningar. Vi kan inte låta externa anslagsgivare styra i vilka ämnesområden vi ska rekrytera, utan vi måste som universitet rekrytera utifrån en samlad bedömning av behoven i utbildning och forskning.

Torbjörn

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.