Fint flyktingtema i LUM men jag är inte fullt så torr och kylig

Det senaste numret av LUM har ett tema om flyktingfrågan med frågeställningen ”Vad gör LU för flyktingarna?”
Jag har tidigare i bloggen berättat om ett par initiativ som görs vid LU och de initiativen belyses på ett jättefint sätt i LUM.

I numret har jag också svarat på ett öppet brev från två forskare. Dessvärre kom inte hela svaret med i artikeln i papperstidningen och jag måste säga att jag inte riktigt känner igen mig i den torra och kyliga myndighetschefen som blev kvar när en hel del text klippts bort.

Därför vill jag gärna hänvisa till hela mitt svar – både forskarnas brev i sin helhet och mitt svar finns i sin helhet på LUMs webplats.

Så här är svaret från mig: Det råder ingen tvekan om att flyktingfrågan är en av vår tids största utmaningar och den påverkar givetvis hela samhället som måste mobilisera och hjälpa till, även Lunds universitet. Vi ska göra allt vad vi som skattefinansierad myndighet och utbildnings- och forskningsinstitution kan göra och vårt uppdrag är forskning, utbildning och samverkan. Med detta uppdrag kan vi göra en enormt stor och viktig insats i flyktingfrågan och i min blogg har jag berättat om flera initiativ som görs vid LU för att just ta ansvar i denna fråga. Vi ger utbildningar, håller seminarier (Debatt i Lund är ett exempel), vi tar emot en akademiker från Syrien med inspiration från nätverket Scholars at Risk och i samarbete med Malmö högskola, vi är medlemmar i LERU och delar deras värderingar i frågan. Universitetets värdegrund som anges i vårt viktigaste dokument, den strategiska planen, är också mycket tydlig: vi står för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska och akademiska värden.
Däremot menar jag att politik och viljan att hjälpa och förändra är mellanmänskliga aktiviteter och måste utföras av människor och inte av oss som myndighet. Jag tror att det är olyckligt, rent av kontraproduktivt, om universitetet som myndighet blir ett ställföreträdande samvete åt sina anställda och studenter så att de slipper organisera sig i civilsamhället.

Som privatperson känner jag stark sympati för de människor som är på flykt och jag drabbas lika hårt som alla andra av de fruktansvärt hemska livsöden som vi nu ser. Som medmänniskor och medborgare har vi alla, anställda och studenter, ett personligt uppdrag och ansvar men det måste utgå från varje individ – och det är inget jag som myndighetschef ska styra över. Däremot vill jag gärna uppmuntra alla anställda och studenter att bidra på så sätt som de finner bäst för att påverka politiken och samhället genom att rösta, debattera, demonstrera, bilda nätverk, volontärarbeta eller skänka bistånd och hjälpa till där det behövs.

Som forskare inom juridik förutsätter jag att ni, Niklas Selberg och Amin Parsa, bidrar med att nå studenter, allmänhet och policymakers med er kunskap genom t.ex föreläsningar, debatter och seminarier. Det finns alla möjligheter för er att i er profession bidra till att lösa våra stora samhällsfrågor. Att ni även engagerar er som medborgare och medmänniskor finns inget hinder mot alls – tvärtom har ni ju en arbetsplats och bor i ett land som tillåter just detta. Vad är det som hindrar er?

Jag ser en stor humanism bland anställda och studenter, inte bara i den här frågan utan även i andra stora framtidsfrågor som rör vår mänsklighet, såsom klimatfrågan, fattigdom och ohälsa. Vid Lunds universitet finns såväl vilja att ta ställning som glödande engagemang!
Torbjörn

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.