Briljans – går den att leda?

Universitetet utvecklar och förmedlar kunskap. Det är det uppdrag som samhället och vi själva gett oss.

En grundförutsättning för detta är den akademiska friheten – rätten att välja forskningsfråga. Universitetet är för sitt uppdrag helt beroende av den enskilde forskarens och lärarens förmåga till analys, nytänkande, engagemang och pedagogiska framgång.

Lunds universitet är på många vis unikt i Sverige genom att vi har i det närmaste en komplett bredd i utbildning och forskning. Inom varje forskningsområde driver unika individer utvecklingen framåt. Inte sällan med större kontakter med andra forskare i samma disciplin på andra sidan jordklotet, än med forskare i ett helt annat ämne, på andra sidan gatan. Det är som det ska vara. Vetenskapssamhället är internationellt och kunskapsutvecklingen bryr sig inte om landsgränser.

Men som rektor kan jag inte låta bli att fascineras av tanken om vad som skulle kunna hända om medvetenheten ökade över ämnesgränserna. Om ännu fler inom universitetet lät sig inspireras över ämnena och vetenskapsområdena. Vi har en stor potential till tvärvetenskaplig utveckling, som vi inte till fullo utnyttjar. Om medvetenheten om den egna avdelningens viktiga del i helheten ökade, så skulle också insikten öka om att vi delar samma mål: vetenskapens utveckling och utbildning för ett bättre samhälle. Vi skulle bli ett starkare universitet med större attraktivitet för både externa samarbetspartners, anslagsgivare, studenter och medarbetare. Det är den händelseutveckling jag skulle vilja se under min period som rektor.

Just nu arbetar vi med den strategiska planen för perioden 2017-2026. Det är en lång tidsperiod, men förflyttning tar tid i de här sammanhangen. Att arbeta med en strategisk plan är inte lätt i en kunskapsorganisation, eftersom en sådan organisation är helt beroende av enskilda medarbetares nytänkande och analys. En universitetsledning kan sätta mål, men målen måste sättas så att initiativ och drivkraft fortfarande finns kvar hos den enskilde medarbetaren. Målen måste alltså sättas övergripande och med kunskapsutvecklingen i centrum.

Nyckeln till framgång, menar jag, ligger i vår förmåga att kommunicera inom och mellan institutioner, fakulteter och universitetsledning, liksom med partners i vår omvärld. För att rektorsnivån ska kunna fatta välinformerade beslut vill jag ha ett tätt och öppet samarbete med fakulteterna. Samma sak gäller dekanerna, som måste ha en nära dialog med sina prefekter och prefekterna med sina forskargruppsledare. Det är därför jag tror på ledningsgruppsutveckling. I de regelbundna mötena med dekanerna ökar inte bara min kunskap om fakulteterna, utan också dekanernas kunskap om varandras verksamhet. Min förhoppning är att samma sak ska äga rum på fakultetsnivå mellan prefekterna. Genom arbetet i ledningsgrupperna kommer vår förmåga att prioritera och ta ansvar för helheten att öka.

Jag tror att vi på detta sätt kan finna vägar att hantera kunskapsorganisationens svagheter som uppstår samtidigt med dess styrka. Vi står och faller med framgångsrika individer. Det individualistiska perspektivet är därför starkt och medför att vi ibland har svårt att omprioritera när resurserna inte är tillräckliga. Genom välfungerande ledningsgrupper utvecklar vi ett ökat gemensamt ansvarstagande.

Lyckas vi uppnå en ökad växelverkan mellan nivåerna, hjälper det oss att ta ansvar för helheten. Och vi kommer att sitta med en gemensam guldgruva – ETT Lunds universitet med åtta fakulteter, som delar samma mål: att förstå, förklara och förbättra vår värld och människors villkor.

Torbjörn

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.